Vaxdukshäftet

OBS OBS!

2010-09-19T01:13:00.000-07:00

Nu har Vaxdukshäftet bytt adress till:

http://vaxdukshaftet.wordpress.com/

Det ser lite trist ut än så länge (vitt är inte direkt min färg) men jag jobbar på det. Ses på Wordpress istället och tack för hjälp och pepp Maria och Sue!

Ledig dag!

2010-09-18T09:23:00.001-07:00

Märks det att jag är ledig idag? Dessutom ligger sambon i sängen och läser (en Ozzy-biografi) så jag får tillfälle till att sitta och bloggnörda framför datorn. Jag tycker som så att det borde finnas tjänster som helt handlade på att man fick sitta och blogga och läsa andras bloggar hela dagarna. För det skulle man få ut en sådär 30.000 kr plus så mycket gratis böcker som helst som man inte ens behövde recensera. PLus lite andra fina förmåner typ sovmorgon så ofta man önskar, betald och god lunch, någon som tvingade en till att träna typ personlig tränare osv.

I alla fall ikväll blir det lugn hemmakväll med hemmagjord pizza och filmatiseringen av Parfymen som jag läste för några år sedan och gillade en hel del. Det ska bli riktigt spännande.
Helgens bokjerka handlar om just bra och dåliga filmatiseringar men jag kommer inte på något vettigt svar. Jag kan inte alls motivera mig den här gången även om jag blev lite besviken på filmatiseringen av Låt den rätte komma in trots att alla andra tyckte den var så bra. Det är allt jag kan säga.

Bloggbyte?

2010-09-18T09:17:00.000-07:00

Ååååååh, jag tycker blogger.com är lättanvänt men lite värdelöst då man inte kan hålla så bra koll på sina kommentarer. Jag tror blogger-bloggarna lätt framstår som lite nonchalanta för att de ofta inte svarar på sina kommentarer men det är för att vi inte ser dem! Jag har blivit mer och mer sugen på att byta över till wordpress där man kan se sina senaste kommentarer direkt på bloggen men alltså, hur gör man det? Man kan väl inte flytta över alla gamla inlägg direkt? Eller? Eller ska man länka till den gamla bloggen för att intresserade läsare ska kunna hitta äldre inlägg?

Undrar bara...

2010-09-18T09:10:00.001-07:00

MEN HALLÅ!!!!!! Är det ingen som vill ha Kamalas bok? Se inlägget om utlottningen!

Bytarkväll med boktema!

2010-09-18T08:38:00.000-07:00

Det finns ju faktiskt en del fördelar med att vara en del av företaget jag jobbar för i dagsläget och det är att det är så miljösmart och inspirerar personalen till att verka miljövänligt. För något år sedan var det någon av oss som kom på den briljanta idéen att ha en så kallad bytarkväll och till den tog man med sig saker man inte längre hade någon glädje av. Jag kom efter en kväll hem med ett par rosa pumps, en svart kofta, en röd väska, ögonskuggor och läppglans (ingen bakterieskräck här inte) och kände mig tokglad av att ha fått så mycket, för mig helt nya saker, utan att ha lagt ut en krona. Jag är nu riktigt sugen på att anordna en till bytarkväll. Det vore ju riktigt spännande att ha en bytarkväll som bara handlade om böcker men det kanske blir svårt att hitta intresserade människor som dessutom bor i Stockholmstrakten? Finns det någon där ute som skulle vara intresserad? Mycket lättare och billigare än att hålla på skicka paket på posten. Vad säger ni?

Till bokbytandet dricker vi lindblomste och äter madeleine-kakor i sann Proust-anda. Närå Anna som skrivit om något liknande här, jag skojade bara. Jag tycker vi dricker vin och äter något gott. Helst en helgkväll för jag är fruktansvärt trött i veckorna.
Du som vill komma ska kunna ta dig till Årsta och inte vara allergisk mot hundar då jag har en tax.

Spårlöst försvunnen bok återfunnen!

2010-09-16T13:22:00.001-07:00

Det händer konstiga saker när man läser konstiga böcker. Jag har de senaste dagarna haft ett riktigt begär efter att läsa klart Fågeln som vrider upp världen, men boken har varit spårlöst försvunnen! Jag letade som en tok i några dagar både hemma och mina arbetsplatser men utan resultat. Idag låg den plötsligt i sängen igen vid min huvudkudde. Mycket märkligt. Men jag lovar, jag ska inte börja spendera tid i botten av brunnar. Så långt har min galenskap inte hunnit sträcka sig. Men åh så fint, ikväll blir det Murakami som lite god kvällslektyr! Jag har saknat Toru Okada en hel del.

Utlottning: Kamalas bok

2010-09-16T04:55:00.001-07:00

På tal om fyndet i bokhyllan i Årsta; Kamalas bok av Inger Edelfeldt.
Jag har nu inventerat mina bokhyllor här hemma och jag hade visst redan ett exemplar av denna fantastiska roman (dock en annan och tidigare utgåva) så jag är redo att lotta ut mitt fynd till någon av er läsare som är intresserade av att läsa en fin bok!

Kamalas bok är en relativt tunn och lättläst bok med luftigt språk men ett stort djup. Mellan raderna, mellan det vardagliga och ibland nästan banala finns klassiska existensiella frågor som jag tror de flesta ibland kan känna igen sig i. Just det här med att ha jobb, boende och partner men ändå ha en längtan efter något, jag vet inte vad och en stark hunger efter något som man inte heller kan förklara. Tyvärr har samhället lärt oss, i synnerhet oss kvinnor, att längtan och hungern som river djupt där inne måste vara en längtan efter en ny perfekt partner (man förstås) eller en önskan efter en perfek kropp. Vet man inte riktigt vad man längtar efter är det lätt att koncentrera sig på sin kroppsvikt och tro att bara man gick ner de där tio kilona skulle vara vara nöjd. Och ju mer besatt man blir av sin kroppsvikt, desto mer tydligare blir hungern.

"Det enda som riktigt hjälper mot den svarta grottan är choklad. Choklad och glass och grädde"

Det är förstås den förbjudna maten som hjälper mot den okontrollerade hungern som yttrar sig som fysisk hunger, magen som riktigt skriker av den.

Jag tror många kan känna igen sig i huvudkaraktärens förtvivlan och att inte riktigt veta vad man vill egentligen. Att inte trivas i en del sociala sammanhang och att bära på den där känslan av att inte vara nöjd, men ändå inte veta vad man vill göra eller ta sig till. Huvudkaraktären förstår att andra kanske ser på henne med en "du borde vara nöjd-mentalitet" och önskar vid ett tillfälle att hennes bakgrund kunde vara annorlunda för att liksom förklara kunna sina känslor. Hade hon varit barn till missbrukare eller haft dramatiska barndomsminnen hade andra sett på henne med lite mer empatiska ögon.

"Folk med dramatisk barndom kan ju vara knäppa i huvudet utan att någon förundrar sig. Jamen, det är ju inte konstigt att hon är si eller så, kan de säga- hennes pappa var ju morfinist och hennes mamma abessinsk nunna och hon tillbragte sina första tre år på en husbåt"

Edelfeldts språk är härligt och jag älskar känslan som följer mig genom läsningen. Ibland nickar jag igenkännande och ibland brister jag ut i skratt. I romanen finns det trots alla jobbiga känslor som huvudkaraktären tampas med, så mycket hopp. I den djupaste förtvivlan finns hoppet ständigt närvarande. Det handlar aldrig om att vilja ge upp, utan att vilja komma underfund med vad man vill. Att sova i hundra år som huvudkaraktären skriker till sin mamma att hon vill göra, är inte det samma som att vilja dö.

Det här är en helt underbar bok som jag kan rekommendera till alla! Speciellt till er som aldrig läst något av Edelfeldt innan.
Nu vill jag alltså lotta ut ett ex och för att ha en chans att vinna skulle jag vilja veta vad er hunger/längtan är? Vad är det där som får er att kämpa vidare trots att livet ibland känns tungt? Jag är medveten om att det här är en ganska personlig fråga, men det går att göra den ganska opersonlig. Vet man inte eller vill man inte svara räcker det med en vanlig kommentar.

En definition av en boknörd?

2010-09-14T12:11:00.000-07:00

Ni vet, jag skrev om den där bokhyllan som någon ställt upp vid Årsta Torg förut. Det har regnat konstant i två dagar nu och jag blir orolig att de där böckerna förstörs av allt vatten och all fukt. Jag försökte hitta en sopsäck som jag kunde täcka böckerna med här hemma men utan resultat. Jag tror en av definitionerna på boknörd måste vara att man blir så orolig för en sån här sak, att böcker ligger utomhus utan skydd och regnar bort, utlämnade åt sitt öde. Eller så är jag allmänt orolig av mig just nu och därför oroar mig för allt som går att oroa sig över. Jag behöver verkligen några lediga dagar.

Beautiful blogger award

2010-09-14T08:27:00.000-07:00

Ganska strax efter att jag hade skrivit det här inlägget om
alla fantastiska bokbloggar som finns där ute, såg jag att Helena på Fiktiviteter hade nominerat mig och sex andra till en
Beautiful blogger award. Just då kändes det verkligen som ett love is in the air-tillstånd och det känns förstås riktigt roligt nu också. Nu såg jag precis att Anna på Bokstävlarna också hade nominerat mig och det värmde också. Att det finns folk som läser och kollar in min blogg så mycket som nästan dagligen känns riktigt kul. Och att det finns folk som Anna som tycker jag uttrycker mig bra i text är jättekul! Jag kan inte riktigt förstå det och varför mitt språkbruk skulle vara mer intressant än någon annans men jag älskar att skriva och bloggen har blivit en riktig ljuspunkt i vardagen och det kanske märks i inläggen.

Här är de sju bloggar jag vill nominera, alla är inte renodlade bokbloggar men det ska väl inte spela någon roll. Jag är medveten om att alla kanske inte läser min blogg så jag kommer kontakta bloggarna jag nominerat via mail.

Enligt O är en blogg jag kollar in dagligen. Lindas recensioner är alltid riktigt bra skrivna och lockar mig verkligen till nya bokköp. Jag gillar dessutom när hon skriver om jämställdhet.

En och en annan bok är en till bokblogg som jag fastnat för på senaste.
Alltid luftiga och intressanta recensioner om böcker. Jag blir lite nyfiken på personen bakom inläggen när jag läser dem. Vem är hon, denna frilansande facköversättare med rötter från Boden?

Berlin Ick! är en alldeles underbar blogg som skrivs av en svenska som flyttat till Berlin och arbetar som frilansjournalist. Jag upptäckte bloggen i somras och går in på den ofta för att njuta av Johannas inlägg om Berlin, staden som hennes hjärta klappar hårt för.

Alkb.se är Annikas bok och kulturblogg. Annikas läsning kretsar mycket kring deckare och spänningsromaner och det intresset delar vi egentligen inte men jag beundrar Annika för hennes engagemang i bokbloggsvärlden med jerkan osv.

Ord och inga visor upptäckte jag väldigt nyligen men det är en blogg jag definitivt kommer följa i framtiden. Initiativet till tegelstensutmaningen är också bra!

Illusionernas blogg är en riktigt humoristisk blogg som jag gillar. Eftersom jag själv jobbar i butik och dagligen "utsätts" för kundkontakt är det alltid roligt att läsa storys från bokhandeln som bloggaren jobbar i.

Marias bokliv var en av de första bokbloggarna jag började följa och som jag tycker om att gå in på ofta. Riktigt bra och intresseväckande recensioner.

Och så sju fakta om mig:

1. Jag jobbar med hudvård och är ganska bra på ingredienser och dofter. Just dofter och eteriska oljor är ett av mina stora intressen.
2. Jag har varit vegetarian i mer än tio år och kommer nog aldrig äta kött,fisk eller fågel mer. Jag gillar att laga mat men är lite för lat av mig för att göra det regelbundet.
3. Jag är 167 cm lång, lika lång som Marilyn Monroe var. Annars är vi inte lika på något sätt....ALLS.
4. Jag är en stor djurvän och speciellt klappar mitt hjärta för hundar och hästar. Jag hade en period när jag hängde i stallet nästan varje dag, dock har jag aldrig ridit.
5. Jag är svårt koffeinberoende och kan inte leva utan kaffe. Utan kaffe blir jag deprimerad, på riktigt.
6. Folk brukar inte bli kloka på min musiksmak. Jag brukar säga att jag gillar bra låtar och en bra låt är en bra låt, oavsett kategori. Däremot skulle säkert andra klassa mig som en typisk rock-tjej men jag vet inte? Jag älskar att dansa till musik.
7. Jag gillar bekväma kläder och skor. Att ha klackar och att köpa jeans som jag knappt kommer i gör jag bara inte, däremot är det en annan sak om jeansen blir tighta av andra orsaker som viktuppgång.

Äntligen!

2010-09-11T00:43:00.000-07:00

Måste bara berätta, för ungefär en månad sedan mailade jag min bostadsrättsförening och påpekade att det finns ett ganska stort utrymme i källaren som skulle kunna fungera som ett bytesrum för de boende där man kan lämna saker som man inte vill ha och någon annan kan få glädje av. Jag vet att såna här så kallade bytesrum existerar. Anna har tillgång till ett och har hittat en del skatter i sitt. Jag fick avslag på min förfrågan. Styrelsen i föreningen trodde inte alls på idéen, mest var de oroade över att folk skulle missbruka utrymmet och dumpa sopor och skräp där istället för vettiga saker. Tråkigt tyckte jag.

Idag följde jag min sambo till Ica och fick mig en ordentlig överraskning. Någon/några hade ställt en ganska anskrämlig bokhylla just vid Årsta Torgs anslagstavla med lite böcker i och ovanför hängde en handskriven lapp om att denna bokhylla kunde fungera som en hylla där man kunde lämna och hämta böcker. Man kunde lämna sin åsikt om idéen, jag hade ingen penna med mig men såklart älskade jag initiativet! Nu hoppas jag den här bokhyllan får stå i fred och inte förstörs av varken väderlek eller folk som är ute efter att förstöra. Jag hann inte kolla så noga på böckerna men en sak såg jag (ibland är det lite som att man har radar på vissa saker) och det var ett pocketexemplar av Kamalas bok av Inger Edelfeldt. Vilket magiskt ögonblick!
Jag kan inte minnas om jag äger den eller inte, och sitter just nu på jobbet så jag kan inte kolla men är det så att jag nu har två exemplar så vill jag förstås lotta ut det andra. Annars får jag vara riktigt nöjd över denna skatt!
Riktigt bra start på lördagsmorgonen hur som helst.

Tjuvbloggar....

2010-09-10T07:12:00.000-07:00

Jag tror jag har fördomar om att många bokmänniskor ofta är såna som växte upp som riktiga outsiders, ni vet självvalda outsiders hellre stannade på sitt rum och läste än hängde i centrum med de andra stökiga ungdomarna. Jag var i alla fall en sån, fast som tonåring var musiken det som betydde mest för mig. Jag läste i för sig men mest låttexter och de där låttexterna blev oerhört viktiga för mig och lika starka som den starkaste poesi.

I helgen har jag kurs med jobbet i två dagar. På söndag ska vi mest "bonda" (regionchefens ord) och ha lite mindre seriösa aktiviteter för oss. Just ordet bonda får mig att bli lite spontant allergisk. Jag tror det är outsidern i mig som spökar, den vill inte alls bonda med andra som jobbar på samma arbetsplats med mig. Den vill inte vara glättigt positiv och försöka ha trevligt med andra. Även fast jag vet att det kommer bli trevligt i slutändan. Det är rätt jobbigt att haka upp sig på ord såhär men bonda alltså, jag tror jag kräks lite.

Trevlig helg på er alla!

Frustrerande...

2010-09-10T01:33:00.001-07:00

Det är så himla mycket roligt som händer i bokbloggsvärlden just nu som tegelstensutmaning och beautiful blogger award och jag har massa inlägg på g som jag vill skriva, men det finns så lite tid över! Riktigt jobbigt för det riktigt kliar i fingrarna och tankarna flödar runt i huvudet. Väl hemma är det ibland som att jag och sambon får slåss om datorn och internet, det börjar bli hög tid att köpa sig en egen minidator för att kunna bokbloggsnörda fullt ut känner jag. På jobbet är det nästintill omöjligt att ens tjuvblogga för vi har ingen dator ute i butiken längre (jag jobbar i butik) vilket är dödstrist ibland då klockan stannar på samma klockslag i flera timmar, typ! Får försöka hinna med lite under helgen eller vänta nu, det går ju inte heller för jag har helgen späckad med aktiviteter. Det kommer i alla fall. Jag kanske hinner lista ut vilka tegelstenar jag ska läsa i tegelstensutmaningen i alla fall.

Tack!

2010-09-09T04:27:00.000-07:00

Är på lunchrast men passar på att slänga iväg ett inlägg.
Jag är så himla glad över alla er fantastiska tjejer och killar som driver alla bokbloggar som jag läser och följer nästan dagligen. Jag har försökt länka till många av er men är säker på att jag ändå missat en hel del härliga och intressanta bloggar. Finns knappt nåt bättre än att komma hem, sätta sig vid datorn och beta av alla nya intressanta inlägg som publicerats. En del av er är riktigt duktiga på att publicera inlägg och framför recensioner (som skulle ta mig flera dagar att skriva ihop) riktigt ofta.
Jag kan stolt säga att jag kommit ifrån mitt skräpbloggsbeteende då jag funnit alla nya bloggar. No more Kissie. Så jäkla skönt och framför allt; så befriande.

Magiska brunnar

2010-09-07T04:57:00.001-07:00

En del böcker kan man inte låta bli att skriva om trots att man inte läst ut dem. Jag tycker fortfarande om Fågeln som vrider upp världen. Den är visserligen lång och en del saker är inte lika intressanta som de andra men annars är det en riktig feel good-bok för mig. Det är något med språket och lättheten i hur det flyter fram som får mig att må ganska bra. Jag är tokförtjust i både huvudkaraktären Toru Okada och Mei Kasahara som är grannflickan som Toru träffar på, börjar umgås med som senare skriver långa brev till honom om hur det är att börja arbeta i en fabrik och knappt ha något annat liv förutom arbetet. Sådär som jag kan tänka mig att nästan alla arbetande känner.

Det här med brunnen är jätteintressant. Toru träffar vid ett tillfälle en åldrad löjnat från andra världskriget som får uppleva en hel del fasansfulla saker då han tillfångatas under ett uppdrag. Efter att ha varit vittne till hur hans ledare Yamamoto blir levande flådd får han välja mellan att bli skjuten eller att självmant hoppa i en torrlagd djup brunn mitt öknen där det är tänkt att han ska invänta döden utan varken tillgång till mat, vatten eller något som helst ljus. Trots att hungern plågar honom är bristen på gudomlig nåd det som gör honom mest bedrövad. Det han förväntat sig komma till honom, kommer aldrig. Det påminner mig om läsningen av Vägen, hur en av huvudkaraktärerna ber till Gud men misärtillståndet förändras inte. Gud ger aldrig några tecken på att han finns.

Vistelsen i brunnen blir något som förändrar mannen för evigt, även efter han räddats från brunnen. Löjnanten söker sig nu till döden för livet har blivit tomt, "som ett ömsat skal" men förmår sig inte att till att dö trots att han självmant beger sig till de mest utsatta krigsområderna.

När Toru Okada plötsligt blir lämnad av sin fru blir hans tillvaro alltmer svår att stå ut med. Han söker sig till en brunn som finns på en tomt som för tillfället är obebodd. En dag packar han förnödenheter och skaffar sig en evakueringsstege och klättrar sedan ner i den torrlagda brunnen och stannar på botten i några dygn. I mörkret kan han tänka klart och hans minne blir klarare än vad någonsin kan vara. Så börjar Toru Okadas fascination och besatthet för brunnen.

Det kändes ganska lustigt att jag hittade en barn/ungdomsbok jag köpte för några år sedan men aldrig läst; Draken i brunnen av Gene Kemp när jag började sortera mina böcker som ska handla om en magisk drake i en brunn. Den ska läsas så fort som möjligt. Tydligen finns det en del mytbildning om magiska brunnar; en del tror de är portar till andra världar. Och vem har inte någon gång kastat mynt i önskebrunnar? Jag ska fundera mer på det här.

Sorteringen börjar!

2010-09-05T12:59:00.000-07:00

Ingen lat söndag idag inte! Vi har äntligen tagit tag i att fixa väggen i vardagsrummet med de väggfasta bohyllorna och nu återstår bara en ordentlig boksortering. De senaste åren har allt legat huller och buller, klassiker med ungdomsböcker blandat med rockbiografier och kokböcker osv. Jag försöker komma på egna vettiga kategorier som klassiker, moderna klassiker, ungdomsböcker, reseguider, biografier. Uppmärksammade snabbt att vissa författare var ganska överrepresenterade. Jag vet inte vem jag har mest böcker med men det kan nog vara antingen Inger Edelfeldt eller Jeanette Winterson.
Den blir verkligen inte perfekt den här sorteringen men jag orkar inte ha det som ambition heller. Annars är det lite terapiarbete att ordna upp bland sina böcker. Det har samma lugnande effekt som städning har på mig.
Äntligen lite ordning hur som helst. Jag la precis in en Ikea-beställning på bokstöd, ett måste för väggfasta hyllor som inte direkt rekommenderas om man gillar att äga mycket böcker.

Välkommen kära höst

2010-09-03T03:17:00.000-07:00

Jag och Bokstävlarna har mycket gemensamt. Vi gillar kaffe, tjeckisk öl, böcker och så gillar vi hösten*. Hösten, denna underbara årstid! Däremot fryser jag redan nu, det är kallt ute och kallt inne. Jag sitter här i en tjock kofta men ändå domnar fingrarna nästan bort av kyla när jag skriver. Idag ska jag gå ner i källaren och gräva fram min höstkappa, börjar bli ohållbart med satinjacka eller ingen jacka alls. Börjar även bli dags att köpa en ny sjal och fingervantar. Och massa te, badbomber och härliga doftljus. Woho!

* Jag gillar däremot inte varken Buffy, tv-spel eller katter (är allergisk) speciellt mycket

Det här med att bli starstrucked...

2010-09-03T02:06:00.000-07:00

För några år sedan skulle jag och min bästis (och Paul Auster-fantast) gå på litteratursamtalet med Paul Auster på Kulturhuset. Väl framme upptäckte vi att vi knappast var de enda fansen utan kön var ringlande lång. Tidningarna skrev faktiskt dagen efter rubriker i stil med "Paul Auster, litteraturens rockstjärna" pga det hårda trycket från folk som ville få en skymt av Auster. Vi insåg båda ganska snabbt att det var ganska kört att vi skulle få plats men så dök det upp en kvinna som informerade om att man skulle öppna en mindre salong bredvid den där samtalet skulle äga rum med liveupptagning och där fick vi plats.
Nu minns jag knappt vad samtalet handlade om men en sak minns jag och det var när publiken fick chansen att ställa frågor till författaren. En ung man fick mikrofonen mellan sina händer och utbrast "Mr Auster, you're like a God to me!" innan han ställde sin fråga. Givetvis svarade Mr Auster på hans fråga och skötte det hela ganska snyggt, det där andra förbisåg han. Gränsen mellan stor beundran och en beundran som övergår i ett nästan fanatiskt tillstånd är nog ganska hårfin. Jag vet inte om killen ångrade sina ord efteråt men jag ville mest sjunka genom jorden av starka pinsamhetskänslor. Det hela blev lite jobbigt.

För ett par år sedan jobbade jag extra med att sälja hudkrämer, parfymer osv. Det fanns en doft i sortimentet som kändes väldigt bohemisk, väldigt 70-tal, väldigt hippie och sorglös men samtidigt mystisk, svävande och riktigt tung under det där lätta. Själva doften var en blandning av patchouli (givetvis) tall, lavendel och frisk apelsin. Av någon anledning associerade jag doften ganska snabbt till Inger Edelfeldt. Den skulle klä henne bra, tänkte jag.
En dag expiderade jag en kund i kassan med något när jag såg en rödhårig och svartklädd kvinna närma sig kassan. Vanligtvis brukar jag bli riktigt störd på när folk ska tränga sig emellan och fråga saker men kvinnan var så sofistikerad och vänlig. Med låg röst sa hon "Vad kostar den här parfymen?" och höll i parfymen som jag hade associerat henne till. Jag svarade och hon log mot mig och tackade så mycket för hjälpen. Det där lilla gjorde hela min dag. Samtidigt var jag rätt så nöjd över att jag inte tog chansen till att säga något mer för det hade nog inte blivit särskilt genomtänkt. Och vad säger man egentligen till någon vars böcker betytt så mycket för en när man har så kort tid på sig. När man dessutom är i sin arbetsroll är det inte direkt smart att ens försöka och jag tycker på något sätt att alla har rätt till sitt privatliv.

Min sambo jobbar ibland som stagehand på olika större evangemang, helst tar han jobb på olika hårdrockskonserter han ändå vill se. Vid ett tillfälle i de trånga korridorerna i Globen dit bara artister och personal har tillträde, såg han hur Vince Neil (sångare i Motley Crue) närmade sig honom, inklämd mellan och eskorterad av två storbystade blondiner. "Ska jag säga något" tänkte han men beslutade sig snabbt för att låta Vince passera förbi. Rockstjärnor i den kalibern är inte direkt kända för att vara särskilt stabila i humöret och tänk om han hade stannat Vince som kanske hade varit ett riktigt rötägg, ja då hade allt varit rejält sabbat. Bandet Motley Crue skulle varit helt förstört och olyssningsbart i framtiden. "Dumt att förstöra så bra musik" tänkte min sambo. Att ens försöka ta kontakt med amerikanska rockmusiker i stil med Vince Neil eller Gene Simmons som kille är nog rätt så lönlöst. Då är det bättre att vara tjej och gärna blondin.

Har ni drabbats av något riktigt klassikt starstruked-ögonblick? Berätta!
Jag har några fler historier på lager som jag kan dela med mig av men de väntar jag med ett tag.

Bokrapport

2010-09-01T12:51:00.001-07:00

Jag som gnällt så mycket hela sommaren. Nu har jag äntligen fixat till en liten läshög med olästa böcker som ligger på mitt
nattduksbord. Jag ser tokmycket fram emot att läsa Tidsresenärens hustru men även
Kärlekens kirurgi av Inger Edelfeldt som jag köpte på mig på ett nätantikvariat nyligen för ynka 20 kr. Dessutom inbunden med en stor och väldigt fin bild på författarinnan själv på baksidan av boken.
Jag har även skaffat mig Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor av Edelfeldt som inte är skönlitterär utan mer självhjälpslitteratur. Edelfeldt är ju nämligen är diplomerad Zen Coach.

Är jag ensam?

2010-09-01T06:16:00.000-07:00

Ibland kan man ju nästan önska att man var totalt anonym här i bloggen så att man faktiskt kunde skriva vad som helst utan att eventuellt behöva stå för det/råka illa ut. Jag har ju egentligen sjukt mycket tankar om saker som:

Arbetsmarknaden i Stockholm, i synnerhet Stockholm då
CV-skrivandet
Den käcka och glada människan med sprudlande energi för jämnan (den som arbetsmarknaden söker plus att man har meriter som motsvarar de som en typ hjärnkirurg har)
Arbetsintervjuer
Mytbilden av en bra säljare

Osv.

Finns det ingen som vill starta en alternativ och hemlig blogg om liknande för att få ur massa tankar och känslor? Ibland blir man ju galen, galet frustrerad, galet förtvivlad, galet less. Åh vad dumt att jag inte bestämde mig för att bli bibliotekarie. Jag förstår inte riktigt vad som hände? Jag skulle ju bli det, men vad kom emellan? För det var ju inte riktigt så att jag blev något annat heller.

Tematrio tegelstenar

2010-08-31T11:00:00.000-07:00

Lyrans tematrio denna vecka handlar om att berätta om tre minnesvärda tegelstenar man lyckats ta sig igenom. Jag älskar egentligen så kallade tegelstenar, alltså böcker som är tjockare än vad som anses som normalt. Blir jag totalt uppslukad av en bok, känns det alltid bra att den är tjock så att den inte tar slut så snabbt.

1. Blonde (Joyce Carol Oates) är en av tegelstenarna som betytt mest för mig. Jag har sedan jag var runt 14-15 varit fascinerad av Marilyn Monroes liv och öde och läst ett antal biografier om henne. När jag läste Blonde kände jag igen mycket som jag läst i alla biografier och blev riktigt imponerad över vilket enormt researcharbete Oates måste ha gjort innan och under arbetet med romanen. Jag blev glad över att hon tog sig an att skriva om myten Marilyn och på något sätt gjorde den mer rumsren i mer seriösa kretsar och fick många fler att förstå att Marilyn Monroe var en,av Hollywood skapad produkt och att under den fanns en helt annan kvinna som ägnade större delen av sitt vuxna liv åt att bli den här andra personen som biopubliken älskade och ville ha.

2. Oväntat nog Shantaram av Gregory David Roberts som jag aldrig sett någon bokblogg skriva om eller ens nämna. Jag fick boken till en födelsedag av en kompis som just hade kommit hem från en Indien-resa och visste att jag också hade ett nytt intresse för Indien som land. Boken är ett läsäventyr på drygt 900 sidor om författaresn egna upplevelser från Bombay. Tydligen ska den filmas med Johnny Depp i huvudrollen. Romanen tror jag underhåller de flesta faktiskt. Den är rå och ibland jobbig att läsa, men stundtals en riktigt vacker kärlekshistoria.

3. Grottbjörnens Folk (Jean M Auel) hittade jag i en snödriva förra vintern när det var så oerhört kallt och boknörd som jag är ville jag förstås rädda boken från vinterdöden, tog hem den och påbörjade min läsning. Jag kom snabbt in i historien och var även i detta fall imponerad över författarinnans researcharbete för att ens kunna skriva en förhistorisk roman som denna. När jag berättade för folk vad jag läste suckade de flesta som verkade ha läst boken i yngre tonåren och dessutom mest mindes sexscenerna. Jag tycker sexscenerna fått lite för mycket uppmärksamhet; för det första är de inte särskilt porriga och för det andra existerar de inte alls i första grad i första berättelsen om Ayla som i de andra böckerna som jag plöjde ganska omedelbart efter jag avslutat den första (som inte alls gav mig lika mycket som den första delen). Sedan känns det som att den här historien blivit så extremt förminskad och förskjuten till att vara just tant/tjejsnusk när man kunde ha gjort läsningen på ett helt annat sätt. Jag tyckte det var riktigt intressant att få en inblick i hur man levde av det naturen gav på stenåldern och hur man använde örter och växter som medicin. Sen behöver man ju förstås inte lita på vartenda ord Auel skriver för hon är inte, vad jag vet, någon historiker men hon har ju ändå mycket mer kunskap om stenåldern än gemene man har.
På något sätt tror jag det var meningen att jag skulle hitta den här tegelstensromanen för den fick mig verkligen att uthärda vargavintern mycket bättre än vad jag annars gjort. När jag plumsade i snön och höll på att frysa ihjäl tänkte jag på Ayla och människor på stenåldern och hur svåra vintrarna måste ha varit i förhistorisk tid.

Bröllopsfeber 2

2010-08-30T05:46:00.000-07:00

Jag måste bjuda på den här fina bilden från Annas och Roberts fina bröllopsmottagning (foto Gisela Jönsson).

Det är bruden som tar emot gäster i sin fantastiska klänning och de gästerna som närmar sig fantastiska Lyran råkar vara jag och min sambo.

Jag tror förresten jag överanvänder ordet fantastiskt men jag gillar det väldigt mycket.

Murakami och en trött dag

2010-08-30T05:39:00.000-07:00

Det känns som att det råder lite bloggtorka här på Vaxdukshäftet. Jag har absolut ingenting att dela med mig av, känns det som.
Tror det hela handlar om att jag är ganska trött. Jag är ledig idag och när jag är ledig blir jag utmattad och vill mest sova.
Men jag läser i alla fall och just nu är det min första Murakami; Fågeln som vrider upp världen. Den är rätt så ljuvlig faktiskt. Fantastiskt språk och en underhållande om än något märklig story. Sedan är ju inte allt perfekt, men det kanske man inte kan förvänta sig. Jag vet inte om det är jag som är pryd, men jag gillar inte att läsa detaljerat om sex och erotik...ALLS.
Det känns dock bra det här, att ha en ny författarbekantskap att sätta tänderna i.

Friday I'm in love

2010-08-26T08:09:00.000-07:00

Jag jobbar på ett ställe där de flesta kollegor börjar mail med
"Hej alla glada!" Jag tycker det känns rätt så provocerande för jag är inte glad, eller jag är i synnerhet inte glad på jobbet eller inte sådär käckt glad att jag någonsin skulle skriva något liknande till någon. Idag är allt dock okej, jag menar fredag då blir ju allt per automatik ganska bra! Och så blir det skönhetsevent efter jobbet.
Och Amsterdam-resa i slutet på oktober bokades och betalades igår. Vi lyssnar dessutom på Gene här, som jag älskade när jag var runt 16 år. Ibland är livet riktigt fint.

I de sista tingens land/Vägen

2010-08-25T02:19:00.001-07:00

När jag gick första året på gymnasiet besökte jag Luleå Stadsbibliotek nästan varje dag efter skolan.
En av de bästa sakerna med biblioteket var att de hade ett "En bok för alla"-ställ med billiga pockets som gick loss på runt en tia. Det var där jag köpte mitt första exemplar av I de sista tingens land av Paul Auster. Det dröjde dock några år tills att jag läste den men vilken läsning det blev då. Jag fullkomligt slukade boken, jag har alltid haft en svaghet för dystopier och på gränsen-skildringar, troligtvis för att livet inte alltid känns så lätt och det finns de i världen som aldrig har det lätt, och språket i romanen var dessutom helt makalöst. Det Auteristiska språket är väldigt speciellt, det är så enkelt och okomplicerat samtidigt som det är så klokt och svårt att efterapa (tror jag). Han gör det enkla till något svårt. Det är en berättarteknik som är helt outstanding. Hans romaner är alltid välskrivna och detaljrikedomen är stor, men utan att det någonsin blir jobbigt för läsaren.

I de sista tingens land är egentligen berättelsen om en stad på gränsen till total undergång och till att förtära sig själv. Romanens jag, Anna Blume, har rest hit för att finna sin försvunne bror och märker snart att hon är fast i staden där döden ständigt är närvarande. Överallt har byggnader rasat, vägarna är fulla med bråte och man får hela tiden vara på sin vakt för att inte ramla eller stöta in i någon annan. Det ligger döda kroppar överallt som plundras på sina sista tillhörigheter. Staden skickar ut lastbilar för att samla upp alla lik, det finns fortfarande en fungerande stadsförvaltning och detta är deras viktigaste uppgift.
Människorna som lever på stadens gator drar runt med kärror, alla är hungriga och hemlösa. En del lever på dödens rand, de är utmattade och utsvultna och dessa rör sig i grupper för att ens kunna ta sig framåt utan att blåsa bort eller bli omkullknuffade. Andra stoppar upp sig med tidningspapper för att få mer kroppsvolym för att de skäms för vad som hänt dem. Auster beskriver hur de gör en grotesk parodi på den andra världen där det lever välnärda och välmående människor.

"För dem som är noga med att hålla skenet uppe tjänar "pappersmåltiden", som detta brukar kallas, som en teknik för att rädda ansiktet. Människor som bokstavligen håller på att svälta ihjäl, med urgröpta magar och lemmar som pinnar, går omkring och försöker se ut som de vägde hundra eller hundrafemtio kilo"

I staden finns det förstås människor som gett upp. Det finns extrema självmordssekter som tillsammans går mot döden som Löpare som plågar sig till döds genom att springa sig mot den i vanvettig fart.

"Syftet är att dö så fort som möjligt, att driva sig själv så hårt att hjärtat inte klarar det längre"

För de som inte har mod nog att ta sitt eget liv finns lönnmördare att tillgå eller dödshjälpkliniker. Allt detta kostar en massa pengar, som inte alla har.

Trots kaoset och misären finns det fortfarande människor med medlidande och empati som hjälper varandra, de som bestämt sig för att leva. Anna träffar på många som hon kämpar med för överlevnad. Hon möter även kärleken.

I Cormac McCarthys Vägen är situationen helt annorlunda. Här har världen nått sin absoluta undergång. En man och en son går omkring i ett nedbränt landskap och vet inte om det finns något liv någonstans, inte ens på kusten i söder dit de är på väg. Det är ett landskap där solen gått ner för sin sista gång. Varje dag är mer grå än den andra. McCarthys roman är oerhört suggestiv och omskakande. Det är jobbigt att läsa boken, inte för att språket är svårt utan det flyter på lätt och det är en njutning men historien är så svart. Det är nog det som är den stora skillnaden mellan de här två böckerna.

"De passerade genom ruinerna av en semesterort och slog in på vägen mot söder. Brända skogar kilometervis utmed sluttningarna och snö tidigare än vad han hade räknat med. Inga spår på vägen, inget levande någonstans"

Kampen för överlevnad är svår. Det är kallt och hungern är ständigt närvarande. Det finns människor som vandrar på vägen men inga att lita på. Undergången och hungern har gjort människorna desperata. Det finns flyktingar, precis som pappan och sonen men det finns de som är de där onda som i sin desperation och kamp mot hungern blivit kannibaler.

Hungern är ett stort tema i båda böckerna.
I I de sista tingens land beskriver Anna Blume hur hon inte skulle orka fortsätta utan hungern. Den är det som driver henne framåt och den försvinner aldrig. I Vägen svälter mannen och barnet, men de skulle aldrig äta någon annan hur hungriga de än är. Maten är det fadern oroar sig för mest och det konstant. Hungern är en något som aldrig försvinner för en människa.

Minnena plågar både Anna Blume och fadern. I drömmarna om natten drömmer fadern i Vägen om en annan värld, världen som var verklig innan denna och om sin fru, pojkens mor och sin stora kärlek. Pojken som aldrig levt i någon annan tillvaro har inte de här minnena, han vet inte om något annat än den här världen.
Anna Blume berättar;

"De av oss som vuxit upp någon annanstans , eller som är tillräckligt gamla för att minnas en annan värld än den här, får kämpa fruktansvärt bara för att orka hålla sig på fötter från den ena dagen till den andra"

Pappan har en stark överlevnadsinstinkt precis som Anna Blume; trots att världen nått sin botten har han en stark moral som han överför på sin son. De bär på elden, som jag uppfattar som symbolik för godhet och tro, och därför kommer inget ont att hända dem. De har ett mål och de vill överleva till skillnad från pojkens mor som valt att ta sitt liv och lämna sin familj. Hon har inte samma starka överlevnadsinstinkt som sin man och sonen och beger sig ut i natten utan att ta farväl av sin son;

"Vad i herrans namn pratar du om? Vi är inga överlevande .Vi är levande döda i en skräckfilm"

Ett annat viktigt tema är kärlekens kraft. Kärleken är det som driver Anna vidare och den stora kärleken fadern känner till sin son får honom att kämpa för deras överlevnad.

Mellan raderna i romanen finner man avsaknaden av en Gud eller en högra makt som finns där för den förtvivlade människan, något som finns där i himlen bland molnen som ser ner på en.
Fadern i Vägen tittar ofta upp mot himlen men ser ingenting;

"Han lyfte ansiket mot den bleknande himlen. Finns du där? viskade han. Ska jag äntligen få se dig? Har du en hals så jag kan strypa dig? Förbanne dig evinnerligen har du en själ? O Gud, viskade han. O Gud"

Anna beskriver hur hon ofta tittar mot himlen;

"Jag tycker mig minnas att jag ofta tittade uppåt , som sökte jag i himlen efter något som saknades , något som fanns i övermått, , något enda som gjorde den olik andra himlar, som om himlen kunde ge en förklaring till det jag såg omkring mig."

Det påminner mig om ett utdrag yr brevet Sylvia Plath skriver till Rickard Sassoon som finns publicerat i hennes samlade dagböcker från 1950-1962:

"I talk to God but the sky is empty"

Förtvivlan och desperationen och avsaknandet av allt. Att titta upp mot himlen, att be till en Gud som inte går att nå eller ens tro på i ett tillstånd som är fullkomligt mardrömslikt.

Trots all misär och hur mardrömsliknande de båda berättelserna är, har båda romanerna ett tillfredsställande slut. Men det tänker jag inte skriva mer om.

Bätte omslag på The Road, här en bild ifrån filmatiseringen av romanen med Viggo Mortensen i rollen som fadern som jag gillade riktigt mycket.

Kommer snart....

2010-08-24T06:09:00.000-07:00

Håller på med en snabb omläsning av I de sista tingens land av Mr Auster och minns, åter igen, varför jag tokälskar den romanen. Den är helt fantastisk och bättre än något annat jag läst av Paul Auster, Månpalatset kan dock vara ett undantag. Funderar på att skriva en text om Vägen kontra I de sista tingens land men det kommer nog ta mig ett tag. Det är lite lustigt hur man frivilligt producerar "jobbiga" texter till bloggen, när man nästan slet av sig håret om man man fick en liknande tentauppgift i skolan. Kanske säger en del om hur roligt det är att blogga och hur roligt det är att skriva för läsare.
Extra roligt är det ju också när man skriver om saker man faktiskt älskar.

Det slutar inte...

2010-08-23T06:26:00.000-07:00

Oh my god, jag dör nästan av upphetsning. Det slutar inte.

Detta sms publicerades i dagens Metro:

Svar till anonym: tjejen du såg måste ha varit en turist.

MÅNGA HÄLSNINGAR GLADA SNICKAREN

Det gör inte ont att le-killar

2010-08-22T11:41:00.000-07:00

På tal om det här med "det gör inte att le-killar" så valde Metro att publicera detta sms i fredagens tidning:

"Igår hände nånting märkvärdigt. Jag såg en kvinna som log. I Stockholm. Måste varit något fel på henne"

Signaturen Anonym står bakom detta fantasiska sms, förmodligen och till ett hundra procent är jag säker på att anonym är en man av samma typ som de som går fram till oleende kvinnor på krogen och klagar på att de inte ler.

Här bjuder jag på en bild världens sötaste leende (Kate Hudson)

Söndag

2010-08-22T09:33:00.000-07:00

Vilken fantastisk fest det var igår! Snittar, chokladtårta, god öl och dans till indie-klassiker. Riktigt härligt!
Och för er som undrar så var bruden fantastiskt vacker i en vit 50-tals inspirerad klänning med blå polkadots och utställd kjol. Eftersom jag inte är en modebloggare är jag inte så bra på att beskriva kläder men ni kanske förstår ändå. Ingen traditionell klädsel, precis som jag hade misstänkt. Själv hade jag en ganska enkel satinklänning i lila och Converse nästan hela kvällen, jag var intelligent och packade ner Conversen då jag vet att jag är riktigt dålig på att klara av en helkväll i höga klackar.

Kalaset hölls på Konditori Lyran ute i Bredäng, ett riktigt fantastiskt sagohus med torn och en makalöst vacker utsikt mot Mälaren. "Här vill jag bo" tänkte jag flera gånger.

Snart blir det hundpromenad och jag ska gå förbi Ica och hämta ut mitt Bokus-paket som äntligen kommit fram.
Jag har de senaste dagarna försökt mig på att läsa Genom dina ögon av Twilight författarinnan Stephenie Meyer. Jag lånade den från en arbetskamrat som hade sträckläst ut den ganska snabbt och rekommenderande den varmt. Jag har lite svårt att komma in i boken och tycker historien är riktigt konstig egentligen, men jag ska ge den några till chanser innan jag ger mig på böckerna jag hämtar ut idag.

Bröllopsfeber

2010-08-21T01:33:00.000-07:00

Det viktigaste är att aldrig vika sig för rädslan för något nytt och förändring utan att försöka i alla fall. Nu skriver jag ganska kryptiskt, men det är för att jag i dagsläget inte kan berätta mer utan vill dra ut på det lite. Igår träffade jag en spännande tjej som hade spännande möjligheter att berätta om och först blev jag intresserad, sen tveksam, sedan osäker, sedan anti tills att jag förstod att alla de här negativa känslorna handlade om ren och skär rädsla men är det något som inte ska segra så är det rädslan. Det är lite synd att vi människor blir så beroende av trygghet att man lätt växer fast i olika tillstånd som egentligen inte gör oss gott.

Idag är en härlig dag. Världens bästa Spotify-lista på jobbet och bröllopsfest ikväll!
Grattis kära Anna, det här är din dag! Jag är riktigt nyfiken på att se Annas brudklänning. Det lär inte bli något tråkigt om jag känner Anna rätt. Ingen vit prinsessdröm, men man vet ju aldrig. Det enda som är lite jobbigt är att jag hade satt ihop ett paket med lite "ta hand om dig själv"-saker som försvann i Posten till just Anna. Trots att jag lever med en Posten-anställd hade jag slarvat med att skriva avsändare, jag hade nog aldrig fattat hur viktigt det faktiskt är. Fick en lång föreläsning vid middagen igår om hur man beter sig för att vara en smart brevskickare. Nu blir det jakt på det gröna paketet som försvann.

Lyrans tematrio, augusti

2010-08-19T12:31:00.001-07:00

Jag har länge följt Lyrans blogg, men har aldrig hakat på en Tematrio förut och känner att det är dags. Den här gången ska man berätta om tre saker man gjort på sin semester. En trio som faktiskt inte handlar om böcker och läsning.

1. Jag har varit ute i Skärgården, närmare bestämt Träskö med ett sällskap på ca tjugo personer. En del kände jag, många lärde jag känna. Det blev en hel del öldrickande, solande, läsande, badande (fast inte för mig), grillande och bara skönt umgänge med härliga människor utan tillgång till rinnande vatten och vattentoalett. Det var riktigt spännande att vara i en mijö som min sambo är född och uppväxt i. Jag kan tänka mig att det kändes märkligt för honom också att vara tillbaka.

2. Det blev äntligen ett besök i Berlin som var fantastiskt men det har jag ju skrivit en hel del om. Är ni intresserade finns etiketten Berlin här i bloggen.

3. Jag har tillbringat mycket tid här i Årsta, söder om Stockholm och bara latat mig utan några större ambitioner eller projekt som man annars kan få för sig att utföra på just semestern. Riktigt skönt och vettigt. Det är ju helt tokigt att få för sig att renovera huset och stressa igenom semestern med sånt. Det gick inte att göra särskilt mycket heller på grund av extremvärmen som kom och stannade ganska länge under mina semesterveckor. Inte ens hunden orkade ta några längre promenader och ville mest hålla sig inomhus.

En dag på Centralen

2010-08-19T11:50:00.000-07:00

Idag har jag jobbat på Centralen. Att jobba på Centralen är synonymt just nu med att stå på ett hårt stengolv i åtta timmar och prata sönder sig själv och andra. Lunchar gör man på trettio minuter och äter man något mer plockigt som sallad, blir man lätt stressad. Plötsligt har det gått tjugo minuter och då är rasten snart slut och det värker i magen för att man åt för snabbt och knappt hann tugga ordentligt. Att ha med en bok att läsa på rasten är alltså helt lönlöst. Tur att det finns dator med uppkoppling på kontoret.

Centralen förresten, när jag går omkring där är det svårt att veta vad jag tycker om den. På Centralen är det alltid en ganska behaglig ljussättning, egentligen känns det som att det är för mörkt där inne för stationens bästa. Men det kanske finns någon tanke bakom. Alla stressade resenärer kanske upplever ljussättningen som trygg och lugnande. Det är ju rätt trångt där inne för det är alltid massor av folk på plats. Ofta med mycket bagage och ofta stora sällskap som reser, inrikes och utrikes.
Jag tror jag gillar känslan där inne, känslan av all rörelse, av alla människor som är på väg någonstans. Jag tror jag gillar allt myller, alla röster och alla olika språk som talas.

Och så finns det en Pocketshop där jag lätt brukar kunna plocka på mig några titlar utan några som helst problem. Jag älskar verkligen att köpa böcker. Och så finns det mesta man behöver. Bank, Exchange/Forex, Kahls Kaffe- och Tehandel, Yves Rocher (billigt smink), mat (dock ingen mataffär) och så Lush som hela stationen luktar av, om man nu behöver Lush.

Det hänger många konstiga typer på Centralen. Många fler konstiga typer än på Plattan. Riktigt märkliga individer som drar runt dagarna i ända. Idag träffade jag på en norsk och väldigt kontaktsökande man som gick på kryckor, klädd i ett par illasittande blåjeans som höll på att glida av, en kvinna med stora sår i pannan som var övertygad om att hennes familj trodde hon blivit mördad 1974 och en medelålders man i blond peruk som drack sprit direkt ur flaskan. Tydligen är det människor som bor på Centralen fick jag veta på ett möte för stationsanställda vilket jag var en gång i tiden. De är förstås inte resenärer, utan missbrukare och hemlösa som hänger där dag efter dag och lyckas övernatta på stationen på alla möjliga konstiga sätt utan att varken väktare eller polis uppmärksammar dem.

En gång hade mina kollegor hittat en plastpåse med en använd spruta placerad på tidningsstället utanför butiken. Det var i ungefär samma veva som man satte insynsskydd på ett fönster som vette ut mot en vrå eftersom att folk stod och pundade där, helt öppet mitt på ljusa dagen. Det såg inte särskilt bra ut att stå i kassan och ta betalt samtidigt som någon annan tryckte heroin bakom en.

Undrar vad som händer imorgon...

Stockholmsfavoriter!

2010-08-18T11:45:00.000-07:00

För en vecka sedan ungefär står jag i köket och dukar matbordet. Jag, min karl och vår gemensamma vän ska äta mat från Palmyra Kebab här i Årsta och packar upp alla påsar och burkar man får med sig när man beställer. Falafel och sallad till mig och resten tror jag äter kyckling och bulgur. Martin, kompisen, säger "Ja inte är det här som i Berlin direkt" och vi tittar på varandra i samförstånd. "Nä, långt ifrån" säger jag och vet att han syftar på alla döner kebab-hak som finns överallt i Berlin. Jag syftar på typ...allt.

Sedan äter vi och senare är det dags för att skölja av tallrikarna innan de ska in i diskmaskinen.
Vi kommer in på Tyskland igen och hur det kan tänkas vara att leva där, jag och Martin. Innan han går från köket säger han "Ja Tyskland är nog som Sverige, fast bättre förstås". Vi har lite den jargongen mellan varandra, vi häcklar Stockholm och Sverige så ofta vi får tillfälle. Utan att någon av oss egentligen har uttryckt något vidare seriöst förakt mot vårt land och staden där vi bor.

När vi en dag passerar övergångsstället beläget mellan Sveavägen och Kungsgatan och ser husgaveln med massa stora reklamtavlor säger Martin "Ja detta är är ju då Stockholms svar på Picadilly Circus" och jag skrattar. Jag antar att vi båda är lite trötta på det här eviga jämförandet som media håller på med som bara visar på vilken ängslig stad Stockholm är. Helst refererar man till New Yorks olika stadsdelar, troligtvis för att de flesta känner till dem även fast man inte ens varit där. Ni vet "Bredäng, Stockholms svar på Brooklyn" som det stod i Metro för några dagar sedan. Eller som samtalet jag hörde på tunnelbanan idag "Mina föräldrar har köpt hus på Öland, alla verkar göra det just nu och vill bo där. Öland är typ Sveriges Miami" Det är som att man skäms lite för sig själv, det är lite tråkigt.

I alla fall tänkte jag sluta vara så neggig och påbörja ett bloggprojekt som innebär att jag listar mina Stockholmsfavoriter. Jag är inspirerad av Linna Johansson som under juli månad listade sina åtta favoriter i sin blogg som åtminstone då bestod av exempelvis Panduro, East och Lush. Inte mina favoriter direkt och därför ska det bli så roligt att göra min egen variant av idén. Jag har redan kommit på några favoriter.

Vy över Plattan by night, ingen favorit direkt. I dagsljus ett av de fulaste ställena i Stockholm.

Läsrapport just nu

2010-08-17T11:43:00.000-07:00

En del böcker räcker det inte att ha ett exemplar av känns det som. Speciellt inte om man har boken konstant utlånad till vänner och bekanta som man vill ska ta del av mästerverket. Jag har länge jagat en inbunden I de sista tingens land av Paul Auster men hittar bara pocketupplagor överallt. Bokbörsen har tre stycken just nu, alla pocket.

Måste ha varit I de sista tingens land som fick mig att bli så intresserad av Vägen av Cormac McCarthy som jag läser just nu.
Det är nog den mest skrämmande boken jag läst. Det är snudd på att jag inte vill läsa den det sista jag gör innan jag somnar utan hellre bläddrar förstrött i något nummer av IcaKurien som jag brukar få av min svärmor, mest för korsordens skull.

När jag fick Vägen av min kompis när jag fyllde år förstod jag först inte vad det var för något.
Omslaget till den svenska pocketupplagan är riktigt trist och man använder även ett typsnitt som får mig att tänka på deckare och spänningsrgenren.
Tur att jag bortsåg ifrån det och började läsa för några dagar sedan. Vilken fantastisk bok, skrämmande och suggestiv men fantastisk. Men mer ska jag inte skriva nu för jag planerar ett mer genomarbetat inlägg så snart boken är utläst.

Och så det trista omslaget:

Jag undrar bara...

2010-08-17T10:06:00.000-07:00

Undrar lite vad det här egentligen är för beteende. Någon som vet?

Scen 1:
Jag står och väntar på min sambo som är och uträttar behov i en bajamaja. Vi är på Sonisphere-festivalen i Stockholm och det är förstås årets värsta dag rent vädermässigt. Regnet öser ner, det finns ingenstans att ta skydd och jag är dygnsur. Då underlaget blivit en leråker av allt vatten är både mina skor och kläder dessutom genomleriga. Håret hänger i stripor och sminket har för länge sedan runnit av. Jag fryser som en hund men försöker vara vid gott mod och dricker ur den svindyra ölen på 33 cl som kostat mig 50 kr. Plötsligt kommer en okänd kille fram. "Le" säger han och nickar uppmanade mot mig.
"Se lite glad ut" menar han och vägrar försvinna innan jag dragit på munnen.

Scen 2 (som utspelar sig några år innan):
Jag är på krogen med en kompis. Det är fredag och jag har haft en jobbig vecka. Saker och ting har strulat jävulskt på jobbet och jag har dessutom tjafsat med min dåvarande pojkvän eller vad vi nu ska kalla honom som berättat för mig att han är kär i någon annan. Jag försöker vara vid gott mod och dricker öl vid bardisken.
Plötsligt dyker en kille fram. "Se inte så sur ut, se lite glad ut va!" säger han nästan lite aggressivt. Han menar på att om man är ute på krogen, då ska man minsann se glad ut. "Jaha" svarar jag och ler inte för det.

Det värsta är väl att jag knappast är ensam om det här heller. Varför är folk, läs killar, så oerhört intresserade av att alla ska vara så glada hela tiden? Vad är det här för uridiotiskt beteende egentligen? Är det provocerande med tjejer som ser sura ut eller är det här egentligen något uridiotiskt och totalt kasst raggningsförsök?

Minns ni när alla pratade om "The Game" av Neil Strauss? Det verkar vara den mest patetiska boken någonsin och som tjej var det extremt lätt att avslöja vilka killar som hade läst den. En av de tipsen i den var att man skulle förolämpa kvinnan man var intresserad av. I och med detta skulle hon bli så provocerad och intresserad att hon inte kunde släppa den trista kommentaren och därmed killen. Jag fattar inte hur detta ens skulle kunna funka på någon vettig tjej. Det verkar ju inte klokt.
Jag tror det här kallas "Negging". Man ska negga kvinnan och vips ska hon falla.
Tänk om man körde samma taktik på en arbetsintervju, kanske är nya grejen. "Ert företag verkar ju skit, här vill jag verkligen inte jobba" Någon arbetssökande som vill prova?

Måndag morgon

2010-08-16T00:34:00.000-07:00

Jerka 3:e omgången

2010-08-15T05:28:00.000-07:00

Det tar tagit några dagar men nu ska jag ta itu med tredje omgången av den trevliga jerkan. För er som inte har en aning om vad detta är så läs här så slipper jag skriva det igen. Jag har varit och är lite lat med bloggandet på senaste eftersom jag mått lite dåligt. Jag har dragit på mig magkatarr, är rätt förvånad över att det faktiskt tog så lång tid om man tänker på mitt rätt kassa leverne de senaste åren med hysteriskt dålig kost och väldigt mycket arbetsrelaterad stress, och har inte riktigt haft ro att skriva för att jag haft ont i magen mest hela tiden.

Omgångens fråga lyder hur som helst:

MÅNGA AV ER LÄSER BÖCKER I FLERA OLIKA GENRER MEN VILKEN GENRE VÄGRAR DU KONSEKVENT ATT LÄSA OCH VARFÖR?

Jag har jerkat runt och sett att de flesta varit överens om vilka genrer man undviker; ingen har varit särskilt förtjust i Sci-fi, fantasy eller sliskromaner a la Harlequin. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har dock aldrig läst en Harlequin men jag kan tänka mig hur de är uppbyggda. Blev dock sugen på att kolla in förlaget som ger ut de här böckerna som riktar sig till kvinnor och höra efter om det någon gång skulle kunna komma en Harlequin med lesbiskt lema elller tänker man sig att alla kvinnor som läser de här böckerna är heterosexuella? Antagligen skulle man behöva märka det lesbiska temat ordentligt på omslaget. Annars skulle det säkerligen bli ramaskri bland tanterna som hade köpt en härlig Harlequin för lite snaskig heteronormativ läsning och så handlar det om två kvinnor, gud bevare mig!

Jag undviker oftast även chic lit och såna här böcker som många av mina arbetskamrater verkar njuta av att läsa av författare som Marian Keys. Är det chic lit sånt här kategoriseras under? Jag får rysningar bara av att höra namnet Vattenmelonen även om jag inte har en aning om vad den handlar om. Kanske är den en schysst och läsvärd bok?
Jag måste dock erkänna att jag läste samtliga böcker om den slösaktiga ekonomen av Sophie Kinsella. NI vet En shopaholics bekännelser osv. Jag hade en kompis som fick läsex på alla de här titlarna då hon jobbade i en bokhandel och jag svalde dem med hull och hår. I samma veva arbetade jag för en ganska dominant kvinna som hennes assistent och njöt av att läsa Djävulen bär Prada på grund av detta och igenkänningsfaktorn trots att min verklighet var långt ifrån boken ändå.

Jag läser inte heller deckare eller spänningsromaner. Jag har inget intresse.
Och jag läser inte heller böcker man ska läsa, om jag inte har något intresse.

Torsdag

2010-08-12T10:44:00.000-07:00

Jag blir tokig! Min order från Bokus med alla böcker jag beställt vägrar ju komma så nu är jag i samma trista boklösa tillstånd som förut; jag har INGENTING att läsa. Jag vet att det säkert går att försöka sig på att få recensionsexemplar från olika förlag, men det är nog ingen vidare bra idé för mig som avskyr att tvångsrecensera böcker jag läst. Är boken dessutom dålig skulle jag ha svårt att vara helt ärlig och såga rakt av. Tänk vad hemskt om jag hade blivit ombedd att recensera Svedd av Sandra Gustafsson t.ex.

I helgen, närmare bestämt på söndag är det i alla fall dags för Världens längsta bokbord här i Stockholm igen. Jag ska gräva riktigt djupt i pocketlådorna den här gången och köpa på mig så mycket jag kan så jag slipper gnälla om att jag inte har något att läsa. Jag får sällskap av två tjejer med excellent smak och koll dessutom (Anna och Filippa) så jag ser mycket fram emot detta.
Då jag kör lite Gi-diet (jag gick upp för många kgn under semestern) blir det en lugn helg annars utan något öldrickande. Hur ska detta sluta?

Sedan så har jag hemlängtan. En arbetskamrat som följer min blogg frågade mig vad jag menade med att jag skriver om hemlängtan i bloggheadern. Jag kallar det hemlängtan men egentligen är det inte ett konkret begrepp för jag vet inte riktigt vad det där hemmet som jag längtar finns, men det är då sannerligen inte här i Stockholm, Sverige.
Jag ska skriva mer om det i framtiden; begreppet hem och vad det betyder för människor.

Längtar lite:

Rättelse

2010-08-11T11:20:00.000-07:00

Jag vet inte hur jag kunde få för mig att Elton Johns hyllning till Marilyn Monroe heter Goodbye Norma Jeane. Den rätta titeln är Candle in the wind och det vet jag egentligen. Jag vet att många tycker låten är lite ostig, men jag har alltid tyckt mycket om den. Jag tycker det är en riktigt fin text om en riktigt speciell person som berör ändå in i hjärtroten.

Norma Jeane, här pre-Marilyn

Etiketter

2010-08-10T13:38:00.000-07:00

Jag har under kvällen tagit bort en del etiketter här i bloggen som jag ändå inte använder. Tyvärr medför detta till att
datumen för de publicerade inläggen blir totalt galna. Det ser ut som att jag publicerat massor med inlägg idag men det stämmer alltså inte. Bara så att ni vet!

Älskade syster- Joyce Carol Oates

2010-08-10T11:58:00.000-07:00

När Helena ska skriva om Blonde frågar hon sig vad man ska skriva om en bok som är i det närmaste perfekt? Jag kan förstå dilemmat. Sedan kan jag förstå svårigheten att skriva något om tegelsromaner som faktiskt Blonde eller Älskade Syster råkar vara. Hur börjar man, vad ska man skriva om, hur ska man göra texten begriplig för andra som inte läst boken osv?

Jag tycker Jenny Tunedahl lyckas ganska bra i den recension som publicerades för Aftonbladet. Eller hon kan konsten att recensera böcker på ett sätt jag varken kan eller är intresserad av att göra. Det värsta jag vet är att återge en hel boks handling i kronologisk ordning för att sedan skriva ihop texten på ett vettigt sätt så läsaren får ett intresse utan att avslöja slutet förstås.För många blir böcker meningslösa att läsa om man redan vet slutet. Med andra ord skulle jag alltså bli en ganska så värdelös recensent.
Jag föredrar att plocka isär texten, plocka fram godbitarna som intresserat mig mest och gräva djupare i dem.

Det finns mycket intressant att spinna vidare på i Älskade syster. Hela romanen är förstås en stor läsupplevelse, precis som Blonde är. Däremot lyckas den inte hålla fast mig tills sista sidan ut som Blonde gör. Redan efter ca 400 sidor (romanen är på 650 s) känner jag hur jag börjar förlora greppet. Det blir för mycket att ta in. Då har man som läsare redan tagit del av berättaren Skylers uppväxt i den dysfunktionella familjen med två totalt skruvade föräldrar, lillasyster och skridskoprinsessan Bliss uppgång och fall då hon hittas mördad i familjens källare, hans eget utanförskap både utanför och i hemmet. Dessutom väljer Oates att hela tiden väva in fotnötter som paranteser i Skylers berättande och det gör läsningen ganska komplicerad. Det här är ingen bok man läser på morgonen i tunnelbanan innan morgonkaffet. Det är ingen lättsmält underhållning direkt.

Jag vet inte direkt vad Oates haft för motiv när hon skrivit romanen. Eller en del är ju självklara som all kritik berättelsen för fram som är direkt uppenbar, men jag undrar lite om det på något sätt ska vara meningen att läsaren automatiskt ska fastna mer för vissa saker än andra.
Trots att det här faktiskt är Skylers sorgliga berättelse om utanförskap och hur det känns att vara bror till en underbarn som även blir den stora stjärnan i familjen, kan jag inte låta bli att bli mest intresserad av de delarna som faktiskt handlar om Bliss. Det känns riktigt taskigt mot Skyler att inte ens jag som läsare kan låta bli att fascineras av Bliss.
Bliss blir mördad som sexårig men redan som fyra känns hon inte längre som ett barn i någon bemärkelse. Jag kan dra stora paralleller till hur Oates skriver om Norma Jeane i Blonde. Känslan av att vara en produkt, en skapelse av någon annan.

I hyllningen Goodbye Norma Jeane till Marilyn Monroe sjunger Elton John;
"And they made you change your name". Det finns något så sårbart över att få sitt namn taget och bytt mot något annat. Jag tror det påverkar hela ens jag och identitetskänsla. Betsey Rampike får en uppenbarelse från Gud och talar då om för sin dotter Edna Louise att hon nu heter Bliss och inget annat.

"Ni får aldrig mer säga ' Edna Louise'" eller "Vår dotter är 'Bliss'- inte 'Edna Louise'" förklarar hon för familjen.

Tydligen kunde det ta runt fyra timmar för Norma Jeane att förvandlas till Marilyn Monroe med hjälp av allehanda rekvisita. Marilyn Monroe fanns inte där automatiskt. Tydligen var Norma Jeane också tvungen att slå på on-knappen också för att förvandla sin personlighet och ta fram Marilyn (Jag har läst ett flertal biografier och minns inte riktigt vart jag läst detta men oj vilken tur att jag bara bloggar och inte behöver massa källor för det skrivna) Ibland fanns ingen on-knapp tillgänglig och då krävdes det ännu mer.
Jag kan tänka mig att Norma Jeane ibland måste ha haft svårt att känna igen sig på fotografier.
Bliss ser sig själv uppstylad till tänderrna när hon poserar på ett glättigt reklamfoto;

"Ska det där föreställa mig. Det är inte jag, och Skyler säger med kaxig storebrorsauktoritet, så som mamma skulle vilja att han gjorde: "Prata nu inte dumheter, det kan finnas folk som hör och upprepar vad du säger. Det där är du."

Sedan alla de dåliga känslorna man som läsare inte kan låta bli att känna mot Betsey Rampike som kommer att följa mig hela läsningsprocessen. Oates bild av henne är allt annan än skoningslös. Trots att pappan Bix är en notorisk otrogen arbetsnarkoman som aldrig är hemma, är det Betsey den får ta allt äckel man känner för den trasiga familjen. Hon får förmedla hela bilden av de sjuka amerikanska idealen och den lyckliga familjen som under fasaden är allt annat än frisk. Betsey framstår som riktigt motbjudande och alla hennes handlingar är motbjudande.

Trots att romanen inte är lika mästerlig som Blonde, skulle jag givetvis rekommendera den. Jag har läst ganska mycket i juli månad men ingen annan bok har stannat kvar så länge efter läsningens slut. Jag blir riktigt nyfiken på Oates författarskap i övrigt eftersom jag bara läst dessa två titlar och jag kommer definitivt att läsa mer av henne. Är det någon som vill rekommendera något, så gör gärna det.

Överkörd av tåget

2010-08-08T12:49:00.000-07:00

Glömde en sak angående gårdagen:

Mörbultad kropp har man också. Försöka stå längst fram på hårdrockskonserter bland massa buffliga män är ingen vidare smart idé.

Almanacka

2010-08-08T12:33:00.000-07:00

Bokhunger lottar ut en personlig almanacka och jag måste vara med och tävla! Då min arbetssituation förändras lite i höst kommer jag behöva ha koll på dagarna så jag befinner mig på rätt ställe på rätt dag. Tävla du med!

Vinner jag inte lär jag beställa ett ex från Personlig Almanacka!
Jag hoppas dock på vinst och jag brukar ha rätt bra tur i olika tävlingar, dock inte såna som handlar om pengar. Annars hade jag varit ekonomiskt oberoende vid det här laget.

Bokbloggsjerka!

2010-08-08T11:40:00.000-07:00

Det här med jerka är ett helt nytt begrepp för mig, och det tog mig ett tag för att förstå reglerna (jag är riktigt trött idag) men jag vill självklart vara med. Jag har uppmärksammat bokbloggsjerkan hos Fiktiviter och Enligt O och tyckte det lät som riktigt roligt. Jag var lite skeptisk först då min blogg inte är en renodlad bokblogg, men jag tycker jag skriver rätt mycket om böcker och läsning så jag vill vara med ändå.

Här lite regler för hur jerkan funkar.

REGLER:

1. Skriv in urlen till ditt inlägg om ”jerkan” i Mr Linky listan hos Annika.

2. Besök andra bloggar genom att klicka på deras ”jerka”inlägg. Hitta nya bloggar att följa. Skaffa nya vänner. Prata om böcker. Skryt upp dina favoritförfattare. Ha kul!

3. Sprid information om jerkan så att så många som möjligt hittar hit och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.

4. Besvara följande fråga i ditt inlägg (det blir en ny fråga varje vecka!):
VILKET SPRÅK LÄSER DU HELST PÅ OCH VARFÖR?

Och så mitt svar: Jag har alltid läst och läser helst på svenska. Eftersom svenska inte är mitt modersmål har jag litteraturen och min stora passion för läsning som jag haft ända sedan jag var riktigt liten att tacka för att jag ändå kan bemästra språket så pass bra som jag gör idag. Dock är mitt språk långt ifrån perfekt och jag vill hela tiden utveckla min språkhantering och tror läsningen hjälper mig en hel del. Det är nog svårt för andra att förstå hur knepigt det kan kännas att inte kunna tala flytande, men låta som att man gör det. Jag har ju ingen brytning på något språk och tror jag talar "rikssvenska" utan någon speciell dialekt. Det är fortfarande riktigt utmanande för mig att skriva och använda språket på det sättet, men det kan ofta kännas lättare än att uttrycka sig i ord än i tal. Det har blivit mycket bättre med åren, men ibland känns det nästintill omöjligt.

Jag kan fortfarande ha svårt för att förstå en del uttryck/ordspråk. Känner inte heller till klassiska svenska sånger och visor som "alla andra" svenskar kan, känns det som. Det värsta är att jag inte har något annat språk att ta till heller när svenskan tryter. Jag har inget annat språk i bakhuvudet och ibland känns det rätt sorgligt. Det finns nog många vuxna idag i min situation som vuxit upp i början på 1980-talet då hemspråksundervisningen inte var särskilt vedertagen eller prioriterad i skolan. Som finsktalande i Norrbotten förbjöds jag som barn att tala finska i skolan med de andra finska barnen. Maria Wetterström, språkrör för Miljöpartiet har skrivit en riktigt bra artikel om det i DN. Jag kan inte hitta igen den nu, men jag kan leta om någon är intresserad. Den berörde mig väldigt mycket.

Jag har Google att tacka mycket för i mitt skrivande. Ibland kan jag bli osäker på uttryck/ord och får då googla för att se om uttrycket ens stämmer eller för att kolla stavning.

Jag har dock alltid haft ett ganska bra språköra och lär mig nya språk ganska bra, kanske beror det på intresse.
Jag vill gärna lära mig nederländska och tyska bättre. Tyska läste jag både på högstadiet och gymnasiet, men språkundervisning på skolnivå kan aldrig motsvara en tids vistelse i ett land. Jag skulle gärna vilja bo i Nederländerna ett tag för att få chans att kunna lära mig nederländska som är ett språk jag alltid tyckt om att höra i tal. Jag tycker det låter så charmigt och varmt.

Uppdatering:

Jag hade förresten missförstått lite och besvarat fel fråga för fel vecka. Annika tyckte jag skulle göra ett tillägg till detta inlägg och istället berätta om vilken bok jag läser just nu:

Jag läste precis klart "Älskade syster" av Joyce Carol Oates som jag definitivt kommer skriva om snart. Igår började jag läsa på "Svedd" av Sandra Gustafsson som jag bytt till mig i bokåtervinningen. Jag vet inte om det var jag som var jättetrött, på gränsen till utmattad igår (satt ca fem timmar på akuten med en jättedålig liten tax) men jag förstod ingenting av det jag läste. Eller jag tyckte Gustafssons språk var mycket märkligt. Jag fick gå tillbaka i texten hela tiden. Nån annan som läst?
Jag ska läsa mer idag och då kanske texten känns mer hanterbar.

Gårdagen

2010-08-08T02:08:00.000-07:00

Ibland säger några bilder mer än tusen ord.
Lägg till svindyr öl och svindyr och äcklig mat (dessutom dåligt utbud) och förvånansvärt många brats som verkar digga Motley Crue, men det gör ju Blondinbella med. Kanske är nya grejen?!

Välkommen till Stockholm, Sverige

Att sakna böcker...

2010-08-04T12:31:00.000-07:00

Jag kan bli rätt avundsjuk, även fast det är jobbigt för er det handlar om, som har hur mycket olästa böcker som helst som ligger och väntar i bokhyllan. Jag tror att Linda på Enligt O vid något tillfälle skrivit att hon har 90 eller mer olästa titlar hemma.

Jag tror jag haft ett ofrivilligt och omedvetet köpstopp när det gäller böcker de senaste månaderna.
Kanske blir så helt automatiskt när man har böcker överallt och dessutom har en bokhylla som är totalt i oordning. Men det betyder inte att jag saknat att köpa böcker eller framför har jag saknat att läsa böcker och ha en trogen hög som ligger på nattduksbordet, redo att bli lästa.

Häromdagen när jag beställde Cherie Curries memoarer från The Runaways tiden, passade jag även på att beställa hem lite nya pockets. Eftersom jag inte riktigt visste vad jag ville ha gjorde jag som så att jag gick in på Bokstävlarna och kollade vilka böcker jag läst och inte läst bland Annas listande all time favoriter. Jag hittade faktiskt en hel del som jag inte har någon som helst koll på till min stora glädje.
Det är härligt att det finns en person som man har ett sånt förtroende för när det gäller litteratur och bra smak. Tack för det Anna!

Skrivarkursen

2010-08-03T09:47:00.000-07:00

Mitt jobb fullkomligt suger musten ur mig både psykiskt och fysiskt. Är det såhär det känns att jobba?
Att vara helt mör i kroppen och slut i huvudet och mest vilja slänga sig på sofflocket när man väl tagit sig hem?
Extremt jobbig känsla och extremt dåligt för alla kreativa idéer som dyker upp.
Tur att man orkar läsa i alla fall!

Idag gjorde jag och min arbetskamrat något vettigt i alla fall. Vi anmälde oss till en skrivarkurs på distans vid Studiefrämjandet i Göteborg. Läraren är Kerstin Dahlén som tydligen är författare till två skönlitterära verk som jag definitivt ska kolla in.
Det vore ju riktigt fantastiskt att skriva för någon som man själv tycker är bra, så jag hoppas jag gillar hennes böcker.

Har man ett jobb som man inte trivs med och som känns totalt oinspirerande och meningslöst måste man nog göra roliga och utmanade saker på sin fritid för att känna att man faktiskt lever, skapar och betyder något. Det är därför jag tror den här kursen blir så spännande.

The Runaways

2010-08-01T11:32:00.000-07:00

Alltså jag är kär! Dakota Fanning i rollen som Cherie Currie är ju fantastisk och hon ser fantastisk ut.
Att se filmer som utspelar sig under 70-talet får mig att längta till andra tider, bättre tider eller i alla fall visuellt snyggare tider. Innan Linda Rosing-tjejerna fanns och folk hade coola kläder. Vilken grej att kunna gå in på en klubb och det spelas Bowie och Stooges och folk har höga platåskor och blanka, åtsmitande satinnbyxor. Jag har nog aldrig varit så tilltalad av 70-talet som nu. Satin är ju riktigt coolt!

Sedan kan jag inte låta bli att undra varför filmen om The Runaways aldrig fick biopremiär i Sverige? Troligtvis så trodde några gubbar att den inte skulle dra tillräckligt mycket pengar. Den är ju lätt mycket bättre än mycket av skräpet som faktiskt går på bio.
Jag tror det handlar mycket om att det faktiskt är en film om rockmusik och tjejer. Sånt går inte riktigt hem i stugorna. Medan alla filmer som kommit på senaste om manliga musiker gått upp på biograferna direkt. Har det verkligen inte hänt något i världen?

Sedan kan man ju tycka att manuset kunde varit bättre och att det kunde ha koncentrerat sig mer på att belysa det extrema motståndet mot bandet , hur svårt det var att vara kvinna och spela rock på 70-talet och hur folk fortfarande har svårt att ta ett band som The Runaways på allvar, det finns ju folk (mest män) som tycker de var samtidens Spice Girls- en mans påhitt och verk. Det är tragiskt. Man förstår att Joan Jett och Cherie inte hade mycket till övers mot producenten Kim Fowley i slutet men det kunde varit ännu tydligare.
Men jag gillade filmen ändå, jag tokdyrkade den och hade tyckt det hade varit riktigt schysst att se den på en storbildsskärm i en biosalong. Jag kommer definitivt se om den, helst i sällskap med min bästis Filippa förstås.
Den visas tydligen på biograferna i andra europeiska länder som Finland och Nederländerna.

Och så Dakota då, i världens snyggaste frilla. Som för övrigt är född 1994!

Nu blir det till att beställa Cherie Curries memoarer.

Söndagens

2010-08-01T07:54:00.000-07:00

Jag har varit rätt så däckad av en envis förkylning de senaste dagarna, därav få blogginlägg men jag har i alla fall orkat läsa en hel del. När jag inte har sovit alltså. Jag tror inte jag sovit såhär mycket på evigheter och då är jag en person som gillar att sova och sover när jag kan. Många skulle nog tycka att mitt beteende är rent tidsslöseri, och jag kan väl hålla med om men i längden tror jag att det är nyttigt. Det är väl lika mycket tidsslöseri att spela tv-spel eller att kolla på skräptv.

Igår orkade jag däremot ha lite middagsbjudning här hemma. Det blev indisk dhal med jordgubbspaj till efterätt och massa öl till.
Idag blir det klassisk bakispizza, ostbågar och popcorn med ostsmak. Verkar ju som att jag är en ost-o-man!
Ska även se filmen om Runaways som jag sett fram emot att göra ett bra tag nu!
Jag tror och hoppas att både Kristen Stewart och Dakota Fanning gör ett riktigt bra jobb i den som Joan Jett och Cherie Currie.

Ont i halsen

2010-07-29T21:43:00.000-07:00

Förresten tas allehanda huskurer mot extrem halsont emot med glädje!

Jag antar att det i ett sånt här läge faktiskt är okej att äta Haagen Daaz-glass i stora lass som en första frukost? Va va?

Älskade syster

2010-07-29T21:33:00.000-07:00

Den sexåriga isprinsessan Bliss Rampike hittas brutalt mördad i familjens källare. Vem är skyldig till brottet?
Det låter ju så trist, speciellt för mig som inte har något som helst intresse för deckare eller kriminalhistorier överhuvudtaget men nu är det Joyce Carol Oates som ligger bakom och det är nog det som gör det. Romanen är allt annat än trist. Jag kommer till och med på mig själv att sitta och googla verklighetens Bliss Rampike, barnskönhetsmissen JonBenét Ramsey som Oates roman är inspirerad av.

Det var länge sedan jag somnade halv två på natten, med boken fortfarande uppslagen i ansiktet och självmant går upp halv sju för att kunna läsa. Det säger nog en hel del.
Sedan har jag fortfarande hemskt ont i halsen och har svårt att sova därför men det gör inget. Nu ska jag fortsätta plöja och njuta.

Någon som har läst? Vad tyckte ni?

Uppdatering bokåtervinning

2010-07-29T12:16:00.000-07:00

Jag tänkte uppdatera mina bokbloggsläsare om hur det har gått med bokåtervinningen. Hittils har jag blivit av med en del böcker och har jag har bytt till mig tre stycken;

Smuts av Katarina Wennstam och Hungerflickan av Hillewi Wahl av Helena på Fiktiviteter

Alla har ett hungrigt hjärta av Bjorn Sortland som kom idag av Sanne som driver Tekoppens tankar.

Några är dessutom på väg vilket känns riktigt spännande!

Jag har hunnit med att läsa samtliga överstående titlar. Hungerflickan berörde mig till den grad att jag skrev ett långt inlägg om den. Smuts var läsvärd men spretig och hade lite väl många huvudkaraktärer. Alla har ett hungrigt hjärta läste jag ut på mindre än en timma. Jag ville direkt läsa boken när jag såg titeln (inte bara för att det är en Springsteen-låt som egentligen inte faller mig i smaken förutom texten). Hade ingen direkt koll på författaren innan och hans tidigare utgivna romaner. Har i alla fall googlat runt och sett att de flesta hyllat den. Det förvånade mig en del.
Den föll inte mig i smaken alls, jag tyckte den var tom, på gränsen till banal nästan fast temat är förstås inte banalt, och gav mig inget mer än ett stort "Jaha" i eftersmak. Men jag läste ut den, det gjorde jag.

Ser fram emot att läsa mer bokåtervinningsböcker och jag tycker att folk ska ta en titt på mina igen. Jag vill bli av med mina!
Kom igen, lite Liza Marklund har väl ingen dött av eller Marisha Pessl som var så tokhypad!

Regnig torsdag

2010-07-29T06:45:00.001-07:00

Regnet öser ner i Stockholm idag, jag tycker det är trevligt. Jag skrev "mysigt" först men raderade snabbt.
Jag vet inte vart motviljan mot att använda det ordet kommit egentligen? Mysigt är nog det enda ordet jag riktigt undviker att använda.

Idag hade jag en date med arbetskamrater på Vapiano men eftersom jag är ännu sjukare fick jag ställa in. Det hade ju varit riktigt nice med pasta och öl, men det är nog ännu mer nice att vara frisk och kry när jag börjar jobba igen på måndag. Jag känner ångesten krypa in på mig mer och mer för varje dag som går.

Sedan måste jag tipsa alla om det här. Läs läs!
Mycket ska man höra innan öronen trillar av, det här är det sjukaste och töntigaste någonsin. Bara i Visby, bara i Sverige. Folk har nog ordentliga mindervärdeskomplex.

Skyltar på Valla Torg

2010-07-29T05:49:00.000-07:00

Såna här skyltar hittar man på några ställen om man promenerar runt höghusen vid Valla Torg.

Valla Torg är beläget en bit från Årsta Torg och består mest av några betonggrå höghus a la 13-våningar utslängda lite här och var. Området kan nog inte ses som någon höjdare direkt. Det finns en spelkiosk, en lokalkrog, frisörsalong men ingen livsmedelsaffär längre. Centrumet eller ska man säga, det icke existerande centrumet är ganska dött för jämnan. Det är aldrig några människor där. Går man omkring bland husen kan man få lite Rågsved-känsla av att tiden stannat på runt år 1974. Närheten till Årstafältet kan ju dock ses som något positivt och vad vet jag, det kanske är skittrevligt att bo här.

Däremot de där skyltarna, jag kan ju inte låta bli att få Groupiousstadt associationer.
Det är lustigt att såna där förbudsskyltar endast verkar dyka upp i såna här områden. Det är som att någon har tänkt;
"Ja, det är inte direkt pittoreskt att bo här, men rent ska det då fanimig vara"
Som att håller man området rent från hundbajs, skrikig barnlek på gräsmattan osv. så kanske det verkar det lite trevligare att bo här.

Bostadshus, Valla Torg

Dagens...

2010-07-28T13:58:00.001-07:00

Förutom att jag har nördat med diverse Berlin foton här i bloggen har jag en riktigt seriös kväll med sömnpillersiter som
mayday.se, ams.se, poolia.se osv. Ni fattar right?
Min sambo är ute i Akalla och dricker öl så jag passar på att göra något vettigt. Det känns verkligen att semestern håller på att löpa mot sitt slut. Nu är det bara ett par dagar kvar. Ska man få panik eller ska man tycka att det känns bra att få lite mer rutiner i livet? Det återstår att se på måndag morgon. Ugh, är väl den spontana reaktionen.

Pictures of you

2010-07-28T13:27:00.000-07:00

Här kommer lite lånade bilder för att illustrera det längre inlägget jag skrev förut, de flesta har jag hittat på Google.

Europa Center

Bahnhof Zoo, utsida

Här ser vi Gedächtniskirche med det bombade tornet, mitt emot en mycket modernare kyrka

Väldigt ung Christiane, bild som användes till boken

Christiane igen, ingen aning när detta kan vara ifrån...

Den riktiga Christiane 80-tal

Babsi, undrar om det är den här bilden som publicerades då tidningarna skrev om Berlins yngsta heroinoffer?

Ung Detlef står på Bahnhof Zoo

Äldre Detlef, från tv-dokumentär

Flyer för Sound

Bild från filmen där Christiane (rött hår) går i tunnelbanan, jag tror det är U-Bahnhof Kurfürstendamm

Hus, Groupiusstadt

Foton...

2010-07-28T12:28:00.000-07:00

MIn kamera gick förstås sönder kvällen innan Berlin så det blev inte särskilt mycket bilder alls.
De här få är tagna med min karls mobil. Bilderna på klubbkvällarna censurerar jag bort.

En liten fralla (Fransk bulldog) iklädd brun klänning sitter och väntar medan matte shoppar i en exklusiv butik. Berlinare har en speciell relation till sina hundar, det märker man.

Jag försökte förklara för sambo och kompis att jag en gång i tiden hade en tysk brevvän som skrev på tyska.
Jag hade inte särskilt svårt för språket men dessvärre kändes hennes handstil som såg exakt ut som denna, ganska svår att tyda för det mesta. Tyskarna verkar använda sig av en liknande skrivstil överallt.

Finns mycket fin konst på muren

Rester av muren. Otaliga familjer splittrades när Berlinmuren uppfördes och många dödades vid gränsen då de försökte ta sig från Öst till Väst. Många hade annorlunda och desperata metoder, man försökte fly i dolda utrymmen i bilar, via tunnlar och luftballonger!

Muren som restes 1961 var 3,6 meter hög, krönt med betongrör. Framför löpte elektriska stängsel och ett 150 meter brett bevakat sandfält.

Bostadshus i Kreuzberg

Snygg fasad till bostadshus i Kreuzberg

Alexanderplatz by night

Exempel på modern glasbyggnad. Detta är ett lyxhotell beläget på Ku'damm.

MIna Berlin observationer

2010-07-27T14:45:00.000-07:00

Maten i allmänhet känns ganska stabbig och fet. Tyskarna verkar inte heller direkt förtjusta i kryddor.
På en indisk restaurang i Kreuzberg beställde min sambo in en kycklingrätt som skulle vara mycket stark men det var den inte. Jag beställde smörstekta linser med ris och kryddor som mest smakade smör. Nan-bröden ser inte alls ut som de gör på indiska restuaranger i Sverige utan är mer platta och ovala.

Som vegetarian finns det vegetariska alternativ nästan överallt. Dock servades aldrig någon sallad till mina måltider. Kanske man tänker att grönsakerna i maten räcker?
Dock har inte alla döner-kebab ställen falafel, väldigt konstigt.

I Berlin finns det kebabställen överallt, likaså kiosker som säljer Currywurst (kryddad korv) och mycket pasta.
Pasta kan man få i större pappersboxar för runt en 35-40 svenska kronor.
Mat och dryck är i allmänhet rejält mycket billigare än i Sverige. Ölen är riktigt prisvärd och på en del krogar billigare än typ Coca Colan.

Tyskarna serverar slanggurka skalad. Jag vet inte om det är det som gör den så torr.
Bakelser och tårtor finns det gott av typ överallt men i livsmedelsbutikerna är det svårare att hitta godis, precis som i Prag. Det finns choklad och en del påsar gelegodis men inget större utbud av detta heller. Inget lösgodis framför allt.

Berlinarna verkar tycka om hundar. De tar in sina hundar i butiker på ett helt annat sätt än vad vi svenskar gör. Många, nästan alla, verkar ha sina hundar okopplade mitt i stan på stora shoppingstråk som Ku'damm. Det är jättekonstigt att se.
De enda kopplade hundarna jag såg var taxar, tack och lov för det. Ha en hund med extrema jaktinstinkter som en tax löst är ingen vidare god idé.

Berlin är en riktigt bra stad att turista i. Det finns hur mycket som helst att se, vad än man nu är intresserad av.
På dagen kan man strosa runt i timmar för att sedan ta sig tillbaka till hotellrummet och sova några timmar. Det är ingen som helst stress med att hinna gå ut och äta middag. Många ställen har en "open end" och har öppet så länge man har kunder.
Det är riktigt skönt att kunna gå på restaurang klockan elva på kvällen och fortfarande bli serverad mat.
Samma med klubbarna. Berlins klubbliv kommer igång först efter midnatt, sen kan man partaja loss i stort sett hur länge som helst. Tyskland har haft rökförbud i offentliga lokaler sedan 2008 men vissa av klubbarna jag besökte verkade ignorera detta. Folk rökte som borstbindare ändå. Ljudnivåerna var extrema på vissa ställen. Inga jobbiga dörrvakter i dörren a la Stockholm och inga jobbiga vakter som går runt och desperatkollar efter folk att kasta ut (som i Stockholm). I Stockholm kan man bli beskylld för att vara en junkie om man sitter ensam vid ett bord och inte gör något särskilt medan man väntar på en kompis och sen bli utkastad. Det finns inte heller särskilt mycket restriktioner om hur mycket alkohol du får serveras i baren, dock blir du utkastad när du börjar fyllna till av all alkohol du blivit serverad.

Mycket avslappnad stämning oavsett var du befinner dig. Inga konstiga eller sura miner även om du går omkring i ett flådigt varuhus som Ka De We (tänk NK i Sverige) och inte ser rik ut. Johanna som driver den utmärkta Berlin-bloggen Berlin Ick skriver någonstans (hittar inte igen tyvärr) om att hon i Sverige kan känna sig underlägsen för att alla ska vara så snygga och välklädda. Nu känner jag inte till Berlin alls egentligen och har inte sett särskilt mycket, men av det jag sett så är det ändå rätt så tydligt att klimatet är ganska så annorlunda här än i Stockholm. Visst finns det folk som går omkring med svindyra märkesväskor men det är väldigt annorlunda med ett område som Stureplan. Någon som kan Berlin får gärna rätta mig om jag har fel! Finns det någon typisk Brats-kultur i Berlin och Tyskland överhuvudtaget, skulle jag vilja veta?

Människorna i Berlin är oerhört trevliga och kan de inte prata engelska så försöker de i alla fall.
Frågar man om de talar engelska svarar samtliga "A litte bit" så charmigt att hjärtat nästan smälter.

På en del klubbar verkar det finnas ett pantsystem. Köper du öl på flaska och sedan lämnar tillbaka den i baren får du ett pantmärke som du sedan kan använda vid nästa köp och får du billigare öl.

Arkitekturen är makalös och riktigt spännande, nytt och gammalt mixas i ett sanslöst virrvarr. Bredvid nya glasbyggnader och betong kan det lika gärna finnas en ändöst vacker kyrka i gotisk stil. Det här är förstås spåren av andra världskriget när staden låg i ruiner efter alla bombningar och man var tvungen att bygga upp staden på nytt och fort. Jag är glad över att berlinarna i en omröstning runt 1957 bestämde sig för att låta ett av krigets minnesmärken stå kvar och inte rivas trots att den skadades hårt; Kaiser-Wilhem- Gedächtniskirsche aka "Den ihåliga tanden" som är belägen vid Ku'damm. Kyrkan var från början 113 m, nu återstår 63 m då tornet blev ordentligt skadat.
Är man intresserad av historiska byggnader finns det massvis att titta på, både vackra minnesmärken och så muren förstås. Det finns fortfarande rester kvar av muren på sina ställen. Historien är ständigt närvarande i Berlin och det är nog det som gör staden så spännande.

Berlin är inte särskilt vackert överallt, det är mycket betong, oändligt höga bostadshus, stål och staden ger sken av att ligga i ett ganska grått skimmer ganska ofta men det är ändå charmigt. Och det är väldigt grönt på sina ställen. Det finns ett flertal parker och grönområden och vackra kyrkogårdar. Vill man se exotiska djur så ligger Zoo väldigt centralt. Det är därför U-Bahnhoz Zoologisher Garten heter just som det gör.

Still haven't found what I'm looking for...

2010-07-27T04:38:00.000-07:00

Tydligen så är Berlins tunnelbana U-bahn ett av världens största tunnelbanenät. För en svensk som mest är van vid Stockholms lokaltrafik SL ter den sig ganska till en början obegriplig och svår. Det gäller liksom inte bara att hitta var tunnelbanan är, man måste även hålla reda på vilken av de nio u-linjerna man ska åka med för att inte gå ner i helt fel nedgång.

Väl nere i tunnelbanan möts man av en hetta som är extrem. Att folk hängde i tunnelbanan; dealade droger, umgicks osv året om är därför inte svårt att förstå även om narkomaner inte direkt registrerar fysiska symptom som hunger, köld, värme osv på samma sätt som en icke narkoman.
Dessutom kan det kännas som att stationerna, speciellt de vid Kurfürstendamm och Bahnhof Zoo, är byggda för att vara tillhåll för allmänt dekisfolk. Gångarna är stora och vida på ett helt annat sätt än jag sett i någon annan tunnelbana. Christiane berättar om stationen U-Bahnhof Kürfurstendamm;

"Om jag inte var på Bahnhof Zoo stod jag och hängde på U-Bahnhof Kurfürstendamm. Ofta kunde det vara ett hundratal fixare samtidigt på den lilla tunnelbanestationen. Då gjordes det affärer. Men det kom också torskar som som helt och hållet hade specialiserat sig på fixare. Men framför allt var U-Bahnhof Kurfürstendamm ett ställe där man träffades"

Vid Bahnhof Zoo bygger man för fullt och jag kände inte alls igen stationen som jag sett den ifrån filmen om Christiane F. eller den dekadenta bilden som presenteras i boken. Det är inte särskilt smutsigt här och på stationen finns idag en hel del butiker och matställen. Jag noterade speciellt The Body Shop.
I boken blir Christianes pojkvän rasande när hon kommer till stationen i början;

"Jag vill inte att min flicka ska gå omkring här på Zoo, där den värsta dräggen håller till. VI kan träffas var som helst, men kom inte hit till Zoo flera gånger"

Det är vanliga människor som går omkring här. Inga uppenbara narkomaner, hallickar eller fyllbultar heller för den delen. Några unga och trevliga punkare som tigger pengar kvällstid men det är väl det.

Utsidan av stationen känner jag däremot igen. De stora gula bokstäverna som visar vart Bahnhofsterassen är belägen i det typiska tyska (?) typsnittet som jag älskar, kunde jag se i filmen från 1981. Det känns lite speciellt att gå omkring där, det kan jag inte förneka. Mest av allt är det chockerande att tänka på att en gång var stationen och dess närområden ställen där tonåringar gick omkring, totalt nerdekade i alla avseenden och köpte narkotika och sålde sina kroppar. Kan liksom inte ta in det. Här gick flickor som Babsi och Christiane omkring, både avmagrade till runt 40 kg och jagade heroinsilar och skaffade (prostituerade sig) som 13-åringar mitt på ljusa dagen. Folk, medmänniskor, kanske reagerade på samma sätt som lärarna i skolan; de såg men brydde sig inte. Christiane berättar att lärarna måste ha märkt hur det var med henne men att de låtsas att hon är en lat och sömnig elev och ger henne underkänt i de flesta ämnen;

"Under de lektioner som jag fortfarande deltog i satt jag bara och dåsade, helt apatisk. Ofta riktigt djupt, med slutna ögon och huvudet på bänken. Om jag hade haft mycket dope att ta på morgonen var det med nöd och näppe jag kunde få fram ett ord"

I Kurfürstendamms tunnelbana har tiden stannat, det skulle lika gärna kunnat vara 1975 tänker jag, när jag går i tunnelbanegångarna. Jag kan inte direkt förklara varför för det är inga pundare här heller men allt ser så gammalt och smutsigt ut. Samma tokhetta. Sunkkänsla. Här kan jag verkligen fatta att det kryllade av socialt utsatta människor. Det är som att deras spöken hänger kvar där i gångarna men det är tomt. Vanliga människor står på perrongen och väntar på tåget. Det är knappast som i filmen där perrongen myllrar av unga narkomaner och Christiane tränger sig emellan hoperna av folk. Tydligen behövdes inte mycket statister till filminspelningen. Människorna som hänger i tunnelbanan är autentiska, det är väl det värsta. På scenerna från tunnelbanan har man lagt på David Bowies "Sense of doubt" från Heroes-skivan från 1977. Musiken och bilderna tillsammans är extremt starka. Det man ser är människor som totalt gett upp, människor utan återvändo. Stor sorg.
Jag tittar noga på klottret på väggarna, vad jag letar efter vet jag inte. Kanske några spår, några tecken. Det finns inga.
Hade det funnits några, skulle de säkerligen varit bortsanerade för massor av år sedan.
Jag får lust att klottra på väggen, skriva något som någon annan kan se och få hjärtklappning av, men det känns inte särskilt rättvist.

Perrongerna och de gula tunnelbanevagnarna känner jag igen från filmen. Det är samma extremhetta i vagnarna som på stationerna. Stocholms tunnelbana framstår som tokmodern i jämförelse med detta. Visserligen visar man reklam på små tv-skärmar i vagnarna men det hjälper inte känslan man får.

Europa Center är Berlins äldsta köpcenter. Det märks. Det är köpcentret Christiane och gänget springer igenom i filmen till tonerna av Bowies "Heroes". Mercendes Benz-loggan roterar fortfarande på byggnadens tak. Här finns inget intressant överhuvudtaget. Tråkiga butiker som för tankarna till typ Hallunda Centrum ute i Botkyrka eller liknande. När det byggdes 1963 var detta center det "modernaste" i Europa och ett av VästBerlins skrytbyggen.
På Christianes tid fanns här en isbana som nu är borta. I filmen tar sig gänget upp på taket som tydligen fortfarande är tillgängligt för turister och andra nyfikna.

Discoteket Sound skulle vara "Europas modernaste discotek". Jag tänkte lite på det när jag passerade Zoo Palast, biografen vid Zoo. Samma tyska typsnitt och samma skryt utanför byggnaden "Den största biograften i Berlin!" fast på tyska förstås.
Hade planer på att besöka Genthiner Strasse 26 och se vad det blivit av just Sound. Det ska inte finnas några spår kvar alls av discoteket men jag hade velat se området och vad som finns där istället.

Det blev inga besök runt Kurfürstenstrasse och Bülowstrasse där "Babystrich" var beläget. Inte heller fick jag se Väst-Berlins miljonprojekt som ligger längs med tunnelbanelinjen U7 mot Rudow. Nästa gång!
Däremot fick jag en känsla för hur det kan se ut när jag åkte S-Bahn från Schönefelds flygplats in till Zoologisher Garten.

Senare i boken får vi veta att Christianes mor flyttar från Groupiusstadt till Kreuzberg vid den då befintliga muren. Det blir längre för Christiane till skolan, men närmare till drogscenerna i innerstan. Kreuzberg tycker Christiane är ett "trist och dåligt område".
Kreuzberg 2010 är säkert inte detsamma som Kreuzberg i miten av 1970-talet. Jag kan tänka mig att misären var långt mer utbredd då och stadsdelen var mycket mer fattig förut. Det är fortfarande många socialt utslagna människor som bor och hänger här, men stämningen känns gemytlig och stadsdelen tilltalade mig oerhört mycket. Även fast det var just här vi träffade på den första prostituerade som erbjöd min sambos kompis sina tjänster och knappt ville ge upp. Först på tyska, och sedan på en typisk tyskklingande engelska. Hon hade alldeles svart tandkött. Vad är det som man får svart tandkött av? I ett hörn hängde en långhårig man med cylinderhatt och svart nagellack som gestikulerade vilt för sig själv, helt uppe i det blå.
Vid U-Bahnhof Kottbusser Tor ser jag inte direkt heller några spår av alla hemlösa punkiga ungdomar som ska hänga här.

Lördag kväll åker vi mot stadsdelen Prenzlauer Berg för att äta middag och gå på rockklubb och stiger av vid Alexander Platz som funkade som en viktig mötesplats för Östberlinarna då Öst-Berlin fortfarande fanns. Torget är stort och ser till en början ödsligt ut. Men sen ser jag punkgängen som sitter på trapporna och hänger med sina hundar. En bit bort sitter "vanliga" ungdomar och dricker sprit rakt ur flaskan och några blandar groggar. Det finns inga väktare eller poliser inom synhåll alls.

Det här är inte bra

2010-07-26T21:56:00.000-07:00

Jag är fortfarande helt slut och börjar bli sjuk i kroppen också.
Inte kapabel till något vettigt alls. Nu ska jag kurera mig riktigt ordentligt.

En bulle i ugnen

2010-07-25T13:10:00.000-07:00

Det kommer ett eller säkert flera inlägg om Berlin senare. Just nu är jag inte riktigt kapabel till att skriva något vettigt överhuvudtaget. Berlin var ingen spavistelse direkt. Och min mage, det ser ut som att jag har en bulle i ugnen, seriöst alltså. Det är riktigt jobbigt att svullna upp såhär.
Min sambo sover på soffan. Idag har vi varit vrak tillsammans. Att koka snabbmakaroner och tvingas stå upp i köket i tre minuter var en riktig utmaning. Jag kollade på klockan och undrade hur tre minuter kunde gå så sakta. Det säger en del om dagsformen. Att hänga på hårdrocksklubb i Prenzlauer Berg med riktigt hög volym (ja, jag har ont i halsen också) till klockan fem och sedan tvingas gå upp klockan sex, jag tror att jag gjort smartare saker i mitt liv.

Jag saknar redan Berlin luften i alla fall. Det står i många reseguider att det stinker i Berlin, men jag kan inte hålla med. Jag tycker det luktar alldeles underbart, sådär det kan dofta i städer där man kan köpa mycket friterad mat överallt och där man äter mycket munkar eller där det säljs mycket munkar i alla fall. Jag har för mig att det luktar så i Amsterdam och typ London också. Jag blir lite knäsvag av den där doften.
I Stockholm luktar det ingenting. Jag är riktigt less på att bo här. Känns som att Stockholm inte har själ överhuvudtaget. Nu kanske folk blir arga på mig, men det struntar jag i.

Här vill jag bo, Berlin Kreuzberg:

Dagens...

2010-07-20T15:01:00.000-07:00

Vill skriva men har inget vettigt att skriva om. Ungefär så känns det.
Idag har jag:

Stuvat vitkål och ätit med färskpotatis, gott!

Läst och skummat mig igenom Smuts av Katarina Wennstam. Ojämn och riktigt spretig roman som aldrig lyckades fånga mig som Alfahannen av samma författare gjorde.

Delat på en hallonpaj med min karl, den skulle enligt receptet räcka till 8 personer!

Sett Seven Pounds med Will Smith. Den var fin, inga tårar dock för jag gråter bara till film när jag är ensam.

Skickat iväg böcker, lyckades med bedriften att skicka iväg fel bok till Lilla O.

Städat

Promenerat med hunden

Känns ganska så onödigt att jobba, dagarna går på i fin takt ändå.

Storm över Frankrike

2010-07-20T07:07:00.000-07:00

"Karaktärerna i Irène Némirovskys ofullbordade roman Storm över Frankrike om vardagen under den tyska ockupationen är lika skarpt utmejslade som i klassiska ryska romaner."

Sydsvenskan

"En fransk motsvarighet till Krig och Fred"

"Historien om romanen är märklig nog i sig. Märkligast är ändå att den faktiskt är ett mästerverk."

Dagens Nyheter

Ugh, jag är ledsen men det går bara inte. Mästerverk, karaktärer som minner om de i klassiska ryska romaner, en fransk motsvarighet till Krig och Fred är nog inget för mig helt enkelt och därför avbryter jag min läsning. Det är ju bara vansinne att läsa något man inte vill läsa egentligen.

Ätstörningslitteratur och Hungerflickan

2010-07-19T05:03:00.000-07:00

Jag tror jag har ett ganska konstigt förhållande till ätstörningslitteratur, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag tycker böckerna är viktiga för de representerar verkligen så otroligt många unga kvinnors tankar och problem. Jag har nog läst det mesta som finns inom genren av svenska författare i alla fall, men samtidigt vet jag inte om alla läser de här böckerna på rätt sätt. Det känns att de borde ha någon slags varning på sig för de är ju verkligen inte lämpliga för någon som som går i ätstörningstankar. Risken är ju att allt blir värre då, mycket värre.

Jag har alltid haft ett onormalt förhållande till mat, som liten var jag oerhört glupsk men ville mest äta sötsaker. Sockret gav mig kickar som jag blev beroende av och mina föräldrar lärde sig snabbt att om jag blev grinig och sur, så löste sig allt om jag fick i mig socker. Mat, riktig mat med näring, vägrade jag äta. Ingenting dög, bara snabbmakaroner utan någonting till.
Väl äldre åt jag avsevärt mycket bättre och då mycket av allt. Om jag någon gång tackade nej till något, trodde alla jag var sjuk. Jag minns fortfarande min mormors oroliga ord när jag tackade nej till en extra och säkert tredje portion av något;
"Du bantar väl inte? Jag läste en bok om en kvinna med anorexia nervosa som aldrig blev nöjd hur smal hon än blev och till slut dog hon!"

För mormor hade boken fungerat avskräckande. För mig verkade anorexia nervosa som världens bästa sjukdom. Konsekvenserna av sjukdomen spelade väl ingen större roll, att bli smal var huvudsaken och att dessutom ha kommit så långt i ätstörningshelvetet att man hade stenhård disiplin, beundransvärt tyckte jag!
Böcker som Evelyn Spöke blev viktiga för mig. Det var i dem jag lärde mig allt om hur man gör för att lyckas med sin bantning. De påverkade hela mitt tankesystem. Nu säger jag inte att det bara var böckerna, till skillnad från någon som min mormor, hade jag redan en självdestruktiv läggning innan läsningen. Allt det här ätandet hade blivit ett missbruk för mig och jag använde maten för att fylla ett slags inre hål medan jag hatade mig själv och min kropp som bara växte. Böckerna hjälpte mig bara på vägen för att bli inspirerad och motiverad.

Hillevi Wahls Hungerflickan är den första ätstörningsboken jag läst på riktigt länge och jag tyckte mycket om den. Vad jag kan minnas så skiljer den sig mycket från annan litteratur i samma genre. Wahl berättar om matmissbruket och självföraktet på ett mer nyanserat sätt, hennes huvudkaraktär Irmeli har en djupare förståelse för sin ätstörning. Hon förstår att hon känner sig ensam och olycklig och därför äter hon. Det är som att hon förstår att drömmen om den smala kroppen egentligen är en dröm om lycka, efter att inte vara ensam, den stora längtan efter en närvarande och nykter pappa. Kroppen blir bara ett redskap till att förverkliga sig själv och så är det för många ätstörda.
Jag gillar också hur Wahl beskriver sin bulimi som ett slags missbruk. I förordet berättar hon om hur hon ofta får frågan varför hon inte blev missbrukare, barn till två föräldrar med alkoholproblem och hennes förvåning kring frågan. Det är som att folk inte förstår att mat också kan vara ett missbruk och hur mat kan ge samma abstinens, bedövning och lustkänslor som droger eller alkohol. När Irmelins pappa dricker vin, hetsäter Irmeli liter efter liter med glass för att det är lättspytt samtidigt som hon skakar i kroppen och hjärtat dunkar. Ofta griper rädslan tag i henne och hon ber till Gud;
"Snälle gode Gud, hjälp mig igenom det här, så ska jag aldrig mer göra om det. Aldrig, aldrig, aldrig"
Irmeli vill inte dö på en skitig toalett. Det är samma skräck som Christiane (Vi barn från Bahnhof Zoo) ofta känner när hon vaknar efter att ha legat utslagen på en toalett efter ett heroinrus, hon inser att hon kommer att dö av missbruket, men vill ha en värdigare död än på en smutsig toalett.

Lider man av bulimi kretsar det mesta kring detta. Äta,spy,äta mer,spy,ångest,spy,äta,spy osv.
Irmeli planerar sina hetsätningssessioner med omsorg. Det tar tid att äta och det tar ännu mer tid att få upp all mat för att inte tala om saneringen efteråt när toaletten ska göras ren för att dölja alla rester efter kräkningsorgien, men Wahls roman innehåller mycket mer. Det är ändock en varm berättelse som berör ändå in i hjärtroten. Jag kan tänka mig att många känner igen sig i Irmeli, om man inte gör det i ätstörningsproblematiken beskriver Wahl osäkerheten och känslan av att ständigt vara fel så sjukt träffsäkert. Jag har aldrig läst något liknande. Och de här känslorna av igenkänning känns så befriande.
Att känna sig missanpassad i vardagliga situationer, vara klumpig, klumpen i magen som uppstår bara av att göra något enkelt; "Jag dukade lite fumligt. Hur skulle muggarna stå? Skulle det vara åtta på varje bord? Eller sex? Hur brukade det vara, tänk om jag gjorde fel. Jag ville inte börja med att göra bort mig"

.Jag tycker dessutom att Hungerflickan lyckas med det som många andra ätstörda romaner inte lyckas med, den är rakt igenom avskräckande. Wahl lyckas verkligen presentera bulimin som helvetet på jorden, för det är den sjukdomen verkligen. Här finns knappt några av den nöjda anorektikerns spår, som tittar på vågen och ser hur kilona rasat eller den stränga disciplinen som anorektikern lyckas hålla och därför, i ett ögonblick kan känna sig nöjd med sig själv.
I Wahls ätstörningshelvete handlar livet för Irmeli bara om förakt och självhat. Bulimin är riktig smutsig och fylld av skamkänslor. Det finns inget särskilt glamouröst med att gräva sig i halsen med någon annans tandborste för att få upp matresterna, på knä framför en toalettstol. Det finns inget speciellt glammigt med att bli rödgråten och plufsig av alla kräkningar och dessutom rödprickig i huden.

Det här är en riktig viktig bok och jag vill och kommer definitivt att läsa mer av Hillevi Wahl i framtiden.

Slaffs

2010-07-18T14:56:00.000-07:00

Jag åt en vegetarisk meny på Tullfritt mitt på Gullmarsplan tidigare idag, alltså pommes med grilllkrydda och en vegetarisk burgare som mest smakade vått papper och unk. "Slaffs" sa sambon om det hela, han åt samma som jag.
Jag som brukar älska ett riktigt skrovmål! Det är väl förresten bara norrlänningar som använder ordet skrovmål va?

Att få en skiva ost på burgaren kostade dessutom en tia, skandalöst dyrt.
Rekommenderas alltså inte. Varning, varning.

Hemma igen...

2010-07-18T13:32:00.000-07:00

Känner mig sliten som efter en rockfestival typ, jag har varit ute i skärgården i några dagar. Utan tv, dator eller rinnande vatten men med trevligt sällskap och mycket öl och vin. Misstänker att det är alkoholen som är boven till den extrema slitenheten.
Nu ska jag kurera mig i några dagar och bara vara hemma och läsa. På torsdag morgon åker jag äntligen till Berlin, mycket spännande. Blir nog en riktig kontrast mot skärgårdslugnet, bara trafiken på Gullmarsplan lät nästan öronbedövande nyss. Det är lustigt hur anpassningsbar man är som människa och hur lätt man vänjer sig vid nya miljöer.

Jag har börjat läsa "Hungerflickan" och tycker mycket om den. Jag har sträckläst en hel del.

Första bokbytet

2010-07-16T05:07:00.001-07:00

Fick iväg paketen och idag kom de första böckerna jag bytt till mig:

Smuts av Katarina Wennstam
Hungerflickan av Hillvi Wahl

I grymt bra skick också! Tack Helena på Fiktiviter!

Nu ska det läsas och sedan kommer lite recensioner.

Hungerflickan föll mig verkligen i smaken vad gäller omslaget i alla fall.

Kvinnor och språk

2010-07-16T02:40:00.000-07:00

Förresten, den här listan alla håller på med om 100 kvinnliga författare, den är nog jätterolig att fylla i men jag tror jag står över av ren lathet. Men jag kan i alla fall säga att jag nästan uteslutande läser kvinnliga författare, samma att jag ofta blir hooked på bloggar som är skrivna av kvinnor. Undrar varför det blir så? Med de kvinnliga författarna handlar det om att det både är ett statement och sedan så är det ofta så att kvinnors språk ofta tilltalar mig mer än mäns. Det gäller även skribenter och bloggare i allmänhet. Kolla bara min länklista, bara tjejer.

Tvättstugan...

2010-07-16T02:28:00.000-07:00

Det är någon som har spillt ut hela min nyinköpta flaska sköljmedel i tvättstugan. Golvet är visserligen rentorkat, men det finns inga spår av den som lyckats med detta. Ingen lapp med en ursäkt eller så.
Bara i tvättstugan, bara i tvättstugan....

I tvättstugan råder djungels lag, det blir lite så när alla som nyttjar den är ganska hemliga och anonyma. Man ser inte varandra och man ser inte heller vad den andra har åstadkommit. Det är helt otroligt att folk ändå är rätt renliga av sig och typ tar bort luddet i torktumlaren.

Genusböcker

2010-07-16T01:45:00.001-07:00

Ni som väntar böcker av mig, får vänta ett tag till. Jag har haft sjukt mycket hundrelaterade aktiviteter för mig de senaste dagarna så jag har tyvärr inte fått iväg paketen ännu. Det finns dock en chans att jag postar böckerna idag eller så blir det på måndag efter helgen då jag kommer åka ut till Skärgården senare idag. Eller vänta, nu fick jag precis en avi så jag kommer försöka ta mig förbi Ica och hämta ut den och då slänger jag på böckerna också.

För er som var intresserade av genusvetenskap så kommer en lista här, är du intresserad av flera titlar så kanske vi kan hjälpas åt med frakt. Nu har jag en bloggmail också som ni kan kontakta mig på om ni inte vill använda er av kommentarfältet av någon anledning och den är vaxdukshaftet@hotmail.com

Miles, Rosalind Kvinnorna och världshistorien
Pocket i ok skick)
Jättebra för dig som är intresserad av "den historielösa kvinnan" alltså det som normala historieböcker inte behandlar i samma utsträckning, gudinnedyrkan och så småningom kvinnans fall och patriarkatets uppbyggnad

Jagose, Annamarie Queer Theory, An Introduction
(Stor pocket i bra skick)
Denna var viktig i mina genusstudier och en riktig klassiker

Arrhenius, Sara En riktig kvinna
(Pocket, bra skick)
Om biologism och könsskillnad

Friedan, Betty Den feminina mystiken
(Pocket, ok skick)
Riktig feministklassiker som jag dock inte har läst

Essevald, Johnna Kvinnopoliska nyckeltexter
Texter av Ellen Key, Emma Goldman, Beauvoir, Susan Fauludi osv

Wängenerud, Lena Kvinnorepresentation Makt och möjligheter i Sveriges riksdag

Sayers, Janet Mannen som inte är
(Inbunden mycket bra skick)
Handlar om stereotypa föreställningar om mannen

Gilbert M, Sandra The Madwoman In The Attic

(Storpocket i bra skick)
Riktigt intressant om den kvinnliga författaren och framställningen av den galna kvinnan i litteraturen, här kan man läsa om Jane Eyre tex.

Lundahl, Pia Lesbisk Identitet
(Storpocket i ok skick)
Lesbiska och bisexuella kvinnor diskuterar manligt, kvinnligt och sexulitet, riktigt intressant

Vi börjar så men det finns mer att hämta.

Némirovsky

2010-07-14T14:40:00.000-07:00

Weee, Lilla O skrev om Irene Némirovskys "Storm över Frankrike" och jag kom på att jag har den! Det bästa av allt- den är oläst. Jag har en bok att läsa, känns ju helt fantastisk. I helgen åker jag ut i Skärgården så det blir en perfekt bok att ha med. Jag läste dessutom "Ensamhetens vin" i höstas och den tyckte jag mycket om.

Igår fick Dino och taxkompisen Lorri viltspåra, här är en bild från bilen.
Dino till höger, de är väldigt lika annars. Knappt jag såg skillnad på dem ibland, även fast Dino ser lite mer maskulin ut i ansiktet. Lorri är en tik.

Dagens

2010-07-14T13:47:00.000-07:00

Åh, vad livet känns perfekt när man hör Twin Peaks börja på tvn och man dessutom röjt upp i hela lägenheten. Jag har städat igenom garderoben som Gud glömde och dessutom slängt ett trettiotal böcker men ni bokfantaster som läser, var inte oroliga. Det är bara titlar ingen vettig människa( fast nu skojar jag lite..) kan vara intresserad av, hoppas jag i alla fall, om det inte finns någon som är tokintresserad av Kinas och Rysslands historia exempelvis. Skulle det, mot all förmodan, finnas någon så ligger böckerna i källaren. De är alltså inte slängd-slängda ännu men bortsorterade från lägenheten. Nästa vecka tar jag tag i genusböckerna och ser om det är något jag kan tänka mig att skänka bort!

Min karl bakar jordgubbspaj just nu, känns rätt passande till Twin Peaks (som för övrigt är världens bästa tv-serie). Vi ska hälsa på Dinos (taxens) mamma och syskon ute i Mariefred imorgon och ska ha med paj att bjuda på. På tal på paj och Twin Peaks måste jag prova att baka en körsbärspaj! Den ska förstås avnjutas med en kopp svart kaffe. Jag har nog aldrig blivit så sugen på något som när jag sett Agent Cooper dricka "damn good coffee" och äta paj. Förutom när Ebba äter spagetti med köttförssås i ett avsnitt av Ebba och Didrik. Det ser så väldigt gott ut.

Åh igen, nu har jag en idé om hur jag vill se ut i håret också. Audrey förstås! Med markerade ögonbryn och lite vampiga klänningar till. Är så dödligt less på det här långa jag haft i evigheter som jag ändå mest sätter upp i en tofs. Där har vi det!

Jag är en varulvsvunge

2010-07-13T06:35:00.001-07:00

Ibland kan jag göra enkla saker så svåra för mig, som nu när jag tappat bort mitt bibliotekskort och inte ens orkar gå och fixa ett nytt. Det är säkert ingen svårare procedur alls, men det känns jobbigt. Misstänker att det är den tropiska hettan som ligger bakom latheten. Jag har i alla fall INGENTING att läsa. Ingen bokhög att ta tag i. Det måste bero på att jag inte har köpt några böcker på länge.

Igår (ja jag läste ut den på några timmar) gjorde jag i alla fall en omläsning på Gunnel Lindes "Jag är en varulvsunge". Det var en bok jag fullkomligt älskade som barn och jag lånade den hur många gånger som helst. Jag tror jag tilltalades lika mycket av själva berättelsen som av Hans Arnolds härliga illustrationer i boken.

Det var en trevlig omläsning. En varm och charmig historia som jag rekommenderar de flesta. Jag tror att mitt intresse för skräck och övernaturligheter måste ha väckts av böcker som denna, även fast jag inte direkt skulle kalla "Jag är en varulvsunge" för ryslig ens en gång, knappast för en yngre läsare heller.

Boken handlar om Ulf som förläser sig på böcker om varulvar, blir biten i benet och får för sig att han blir en varulv efter detta. Efter denna insikt förändras Ulf en hel del, han vågar plötsligt göra saker som han aldrig gjort förut och vid fullmåne när varulven vaknar, får han våldsamma vredesutbrott och gör saker han aldrig skulle ha gjort annars. Förvandlingen till varulv, är förstås symbolik för något annat, en slags flykt från sin identitet. När Ulf är varulven lever han ut med hjälp utav den.

Lindes språk är fullt av humor och jag skrattade högt vid flera tillfällen under läsningen, det påminner lite om Inger Edelfeldts berättarröst i "Juliane och jag" fast ändå inte. Ulf frågar vid ett tillfälle sin pappa om han kan få pengar till att köpa en modellbil åt sig själv och bästisen Jaako och pappan rasar;

"Fyrtiotvå kronor! sa pappa. FYRTIO TVÅ KRONOR! skrek han galen. Nästan en hel femtiolapp! Har du blivit spritt språngande galen! Mitt i veckan! Utan orsak! Till något fint! Åt Jaako! Jag som inte har pengar till att köpa något fult åt min familj en gång! Det var det dummaste jag hört! Vart får du allt ifrån?!
- Inte från dig i alla fall, sa jag och vart sur"

Det finns gott om ganska komiska bikaraktärer i många böcker och filmer riktade till barn och ungdomar. Jag tänker direkt på pappan i "Ebba och Didrik" och även Kims retsamma bror Erland som lyckas leverera de mest dråpliga kommentarer i ovan nämnda "Juliane och jag".
Som i de flesta barn och ungdomsböcker jag läst, finns det även gott om karaktärer som verkar ha det som uppgift att göra livet riktigt surt för huvudkaraktären, ofta i form av syskon, föräldrar och jämnåriga.
Ulf har ständiga bekymmer med de flesta; storasyrran Ylva, mamma och pappa som inte kan förstå vad det tagit åt Ulf, den ständigt rytande gymnastikmagistern Frisk som barnen kallar "Sjukan" och så de jämnåriga i skolan som är på Ulf och retas om inte bästisen och grannen Jaako är med. Jaako har respekt bland barnen och av någon anledning har han valt att ta Ulf under sina vingar.

Det är inte speciellt svårt att förstå Ulfs frustration och hans besatthet för varulvar. Varulvar kan ingen köra med, de kan leva ut sina aggressioner utan att ta konsekvenserna för det. Dock hamnar Ulf i massa trassel på grund av det hans varulvsidentitet ställer till med men det mesta ordnar sig till slut, även fast det krävs en del av Ulf. Det är ju inte direkt några allvarliga saker det handlar om heller; pappas plånbok försvinner, han gör inbrott i sitt eget hus, låser in mamma, snor storasysters kattunge och spargris som Ulf måste leta igen osv. Jag menar, det kunde ju varit tusen gånger värre.

Att klä i sig rollen som en galen best är ett sätt för den unge Ulf att handskas med vardagen. Det är ganska fint på något sätt och känns också som något nödvändigt för unge Ulf. Hittade en kortare recension av på bloggen Bokdialogen som inte verkar finnas längre, som jag precis hittade i jakt på en bild.
"Ett friskt dårskap" skriver bloggaren om Ulfs varulv. Jag kan inte annat än att hålla med.

Så snor jag bilden från Bokdialogen också.

Taxar i mitt hjärta

2010-07-13T05:28:00.000-07:00

Åh förresten, jag brukar läsa Inger Edelfeldts författarblogg och var tvungen att kommentera det senaste inlägget i vilket hon hade lagt till en bild på en tax som lagt sig på asfalten, utmattad av hettan.

Hon tipsade mig om att hon hade skrivit mer om sin relation med den taxen här, en välskriven och mycket charmig text.

Här bjuder jag på en bild på Dino och hans bror Joppe från förra året då de var små. Det riktigt gulliga med taxar är att de växer mer på längden än på något annat sätt. Dino mäter just nu ca. 68 cm på längden då han ligger ner, från nos till svans.

Torpatofflor och kroppar

2010-07-13T04:45:00.000-07:00

Jag har köpt mig såna här torpatofflor, ej att förväxla med foppatofflor utan det ser mer som en träsko fast mer sandalform. Eftersom jag är van vid platta skor, jag går vanligtvis runt i ett par slitna och oerhört smutsiga Converse eller något i ballerinamodellen, känns den här skon riktigt annorlunda. Jag känner mig lite som Bambi på hal is, men samtidigt fin. Det gör mycket för benen att ha lite klack men allra mest för psyket tror jag.
Har haft ett par riktiga dysmorfofobidagar och känt mig ful vad jag än tagit mig till. Igår kom dessutom kroppshetsen, tidigare har det bara varit ansiktet som känts fel. Men av värmen och för mycket Risotto svullnade min mage extremt och vid spegeln kändes inte bara magen stor utan precis allt annat.

I vår hall har vi en större hallspegel, dock hänger ett nyckelskåp på andra väggen mitt emot och det är en liten spegeln som sitter på själva skåpet som gör att man kan spegla, inte bara framsidan utan baksidan av kroppen. Just att se sin egen kropp från den här vinkeln är inte jag särskilt van vid och när man känner sig klibbig, är uppsvullen och har konstiga tankar, blir detta tämligen chockartat. I ett sånt ögonblick känns synen av sig själv och sin kropp ganska så jobbig. Och det värsta är väl att det inte borde kännas såhär när man ser ut som vilken normal kvinna som helst utan viktproblem.

Jag tror det är det här som är den stora faran med all utomhusreklam och reklam i allmänhet som vi bombaderas med dagligen. Bilder av kroppar som inte motsvarar den genomsnittliga kroppen, blir liksom normen och mallen för oss och när vi sedan står i ett hårt ljus och ser vi ser ut, kommer den där chockeffekten. Just för att vi på något sätt har vant oss vid hur bilden av en kropp ser ut. Man har blivit så hjärntvättad med det där andra, för mig i alla fall orealistiska, att verkligheten sedan blir oerhört tuff. Men det här kan ju bara vara något jag känner?

Jag hamnade framför en Victorias Secrets visning en gång som Tv3 sände. Modeller som visar underkläder har i allmänhet en helt annan kroppsform än Cat walk-tjejerna. De är mer kurviga och ser mer sunda ut. Jag satt där vid tvn och tyckte showen var jobbig att se, men samtidigt kände jag att det här, det var ju relativt okej ändå. Modellerna hade kött på benen och ett hälsosamt skimmer över sig (i verkligheten mycket smink och brun utan sol typ) och fluffiga, friska hår som svallade när de gick. Sedan blev det paus och Black Eyes Pies skulle uppträda med sångerskan Fergie.
Fergie är mer vältränad än de flesta men i det ögonblicket när min hjärna hade blivit så matad med bilder av hur kvinnor såg ut, uppfattade den Fergie som kort och mullig. Ni vet dvärgliknande ben och tjocka, alldeles för muskolösa lår. Helt sjukt!
Och skrämmande.

Himmelska hundar

2010-07-12T12:44:00.000-07:00

Idag är det riktigt klibbväder, ni vet sånt där tungt och extremt kvavt väder då åskan hägrar i luften och huden känns svettig och klibbig vad man än gör. Jag och sambon började dagen med att storstäda; han dammsög och dammtorkade medan jag svabbade av alla golv och skurade rent badkaret. Efter detta var vi båda genomsvettiga men väldigt nöjda. Det är faktiskt rätt kul att städa när man väl kommit igång, det är uppfriskande att röja upp och slänga saker. Nu har vi bara ett projekt kvar och det är garderoben (där bomben föll för några veckor sedan) plus vardagsrumsväggen som ska målas om. När den väl är målad kan jag sortera upp alla böcker som ligger i fantastisk dålig ordning. Jag känner igen inte personen som jag var en gång i tiden som sorterade skivor och böcker och hade pedantisk ordning överallt. Den personen försvann för för några år sedan och blev den här personen som inte kan hålla ordning och som inte hittar igen böcker för att allt ligger huller om buller.

Sedan tog vi med Dino och besökte Himmelska Hundar som ligger på Karlaplan. Det är ett café för hundar och hundägare där hundarna får springa löst och har en egen hundmeny. Dino fick prova köttfärslimpan som han verkade älska. Jag åt en Pastapesto. En kall pastarätt med pesto, pinjenötter,soltorkade tomater,smält mozzarella och ruccola. Gott, men inte fantastiskt. Lite väl oljig, tyckte jag.
Försökte fota men bilderna blev inget vidare.
Vi kommer dock definitivt besöka cafét mer i framtiden, det rekommenderar jag alla hundägare.

Bokbloggsbyte

2010-07-12T07:37:00.000-07:00

Lilla O skrev om ett bokbyte i sin blogg och klart jag också hakar på, jag har ju sjukt mycket böcker jag inte riktigt vill slänga men ändå inte är så intresserad av att läsa om eller äga. Passar perfekt, jag som skrev ett inlägg igår om förvaring och överflödet av böcker här hemma.

MIna 10 böcker jag vill bli av med är följande:

Kärlekens arktitekt-Emilio Caldeón
(Pocket, mycket bra skick)
"En annorlunda spionroman och en svidande vacker kärlekshistoria från andra världskrigets Rom" står det på framsidan. Jag har läst några sidor men den föll mig verkligen inte i smaken så jag hade inget intresse av att fortsätta.

Förjupade studier i katastroffysik-Marisha Pessl
(Pocket, bra skick)
Oerhörd hype kring denna när den kom och "En litterär sensation" enligt Svenska Dagbladet. Jag tyckte inte om den alls och den blev liggande oläst. Den har dock ett mycket vackert omslag som jag verkligen tycker om.

Nektar, en roman om dofters lockelse-Lily Prior
(Inbunden, mycket bra skick)
Romana Drottoeve är en albiokvinna med högst ovanligt utseende. Det mest speciella med henne är dock hennes kroppsdoft som driver alla individer av manligt kön till erotiskt vansinne.
Läst halva, tilltalade inte mig.

När ödets stjärnor faller-Maeve Binchy
(Pocket, ok skick)
Den här boken vet jag inget om, står på baksidan att den handlar om två flickor som växer upp i en irländsk by på 50-talet och blir oskiljaktiga vänner.

När änglar faller-Tracy Chevalier
(Pocket, ok skick)
Författaren till Flicka med pärlörhänge, ej läst.

Nobels Testamente, Liza Marklund
(Pocket, ok skick)
Typisk Marklund kan jag tänka mig, har ej läst och kommer aldrig att läsa.

Allt-Martina Lowden
(Pocket, ok skick)
638 sidor lång och extremt hyllad när den kom, vinnare av Borås Tidnings Debutantpris samt Katapultpriset för Bästa debut!
Försökt läsa, inget intresse what so ever.

Vinterträdgården-Christine Falkenland
(Pocket, mycket bra skick)
Falkenland är en av mina stora favoriter, det vet inte bara jag utan mina vänner också, därför äger jag två stycken av denna.

Kärlekens historia-Nicole Krauss
(Pocket, bra skick)
Krauss hyllas som en av de mest nyskapande författarna i sin generation. Den här boken är en kärlekshistoria som visar att "kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt", står det på baksidan.
Inget som tilltalade mig, ej utläst.

Alfahannen-Katarina Wennstam
(Inbunden, rätt bra skick)
Wennstam har tidigare skrivit om mäns övergrepp på kvinnor i reportageform, det här är en roman som jag tyckte om att läsa, eller den var väl underhållande om man nu kan säga det om ett så brutalt innehåll som en mans våld mot kvinnor. Den kan jag rekommendera, inget jag skulle läsa om dock.

Är du intresserad av någon av dessa, så skriv en kommentar till detta inlägg med din mailadress så kontaktar jag dig.
Jag står för frakt, du behöver inte ha något att byta tillbaka med heller. Det känns bara bra att kunna erbjuda böcker till läsintresserade.

Fråga

2010-07-11T15:53:00.000-07:00

En fråga till er som studerat vid högskola/universitet och har eller har haft otroliga mängder facklitteratur hemma, hur förvarar/förvarade ni allt? Jag tycker det känns lite fel att ha facklitteraturen i bokhyllan, dessutom får inte allt plats på långa vägar för jag har rätt mycket skönlitteratur också. Dessutom känns det för jobbigt att börja försöka sälja iväg böckerna och mycket är ju sådant som man absolut inte vill göra sig av med heller. Jag har väldigt svårt att göra mig av med böcker, oavsett om det är bra eller dåliga titlar.

Fotbollskväll

2010-07-11T14:20:00.000-07:00

Jag hoppas ni har lite överseende med att jag ändrar om så mycket här i bloggen. Jag antar att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det heller. Har i alla fall sorterat en hel del av inläggen i etiketter så de blir lättare att hitta.

Ikväll blev det fotboll, chips och dipp. Har ätit en pizza och pasta såklart till middag.
Jag blir inte förvånad om vågen står på en ca + 5 kg när jag börjar jobba igen. Det syns på mina överarmar att jag redan lagt på mig. Jag står och speglar mig i hallen och blir rätt missnöjd. Dock har jag tappat sötsuget, det existerar knappt. Blev bjuden på Ben & Jerrys idag, det var inte ens gott. Mat är det enda som är gott, pasta är godast.

Ska fixa ner massa Nigella-avsnitt att matnörda med. Hon är en riktigt härlig kvinna. Och ett riktigt bra ideal. Inte pinnsmal men oerhört vacker!

Värmen

2010-07-11T08:50:00.000-07:00

Jag vet att jag var den som troligtvis klagade mest när det var som kallast i vintras, men den här värmen, den är nästintill outhärdlig. Jag kan inte njuta av den. Det har hänt något i min kropp, jag pallar inte med värme längre som förut när jag kunde ligga ute och soldyrka i timme efter timme. Det fanns ingen hejd på mitt solande. Nu står jag inte ut. Sova kan jag inte heller göra när det är så varmt.
Och hjärnan blir alldeles överhettad. Det är svårt att ens kunna tänka på något annat än att det vore gott med en kall öl.

Vi måste tala om pasta

2010-07-10T07:19:00.000-07:00

Jag ska skriva ett långt inlägg om min kärlek till pasta lite senare. Det finns knappt ord som räcker till när jag ska beskriva min kärlek till pasta och jag skojar inte. Jag körde en stenhård GI-diet i våras. Nu kör jag en stenhård anti GI-diet och lever på:

1. Öl
2. Pasta i alla former och sorter, helst med någon god sås till

Funderar på att recensera lite klassiska pastahak och även färdiga pastasåser man handlar i vanliga livsmedelstbutiker. Men det får bli senare.

Litteraturens skräpklassiker

2010-07-10T06:31:00.000-07:00

Min allra bästa kompis Filippa jobbar just nu som trädgårdstome, eller ja ni vet, hon vattnar, planterar, tar hand om ogräs osv. Ett fysiskt tung jobb men samtidigt alldeles förträffligt tycker hon. Jag gjorde något liknande för många år sedan och trivdes också väldigt bra. Bara att slippa öppna munnen särskilt mycket, mer än ett möjligt hej till de boende i området, var skönt. Och att inte heller ha några störiga arbetskollegor som ska hålla på och småprata med en. Dock kan ju bristen av arbetskamrater leda till att man känner sig lite ensam. Min bot var att ständigt lyssna på radio. Jag blev alldeles besatt av programmen på P3 och kunde allt om dem. Det är lite trist att jag aldrig lyssnar på radio längre, måste införskaffa en köksradio inser jag nu i skrivandets stund.

Filippas bot mot ensamheten är att lyssna på ljudböcker och hon verkar ta sig igenom ganska många ganska snabbt.
Förra veckan hade hon försökt sig på "Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde som är en riktigt creddig litteraturklassiker.

- Gillade du den, frågade hon och lät lite skeptisk.
- Nja, gilla och gilla. Jag har nog knappast läst den på riktigt och kände mig rätt förvirrad.
- Alltså, vilken skräpbok, sa Filippa. Bara massa svammel om ditten och datten och dessutom känns den kvinnoföraktande.

Just den romanen var en sån där bok man skulle gilla, kände jag när jag var runt 15-16 och älskade allt som hade med Storbritannien att göra och ville vara lite svår och intellektuell. Jag fick ett sug att göra om omläsning på den, och var övertygad om att jag hade ett exemplar hemma och jag hade rätt men det var på engelska och jag gillar inte att läsa på andra språk än svenska. Kanske lika bra. Jag är nog rätt övertygad om att jag inte tycka om den ändå.
En del människor delar man det mesta med och om Filippa tycker något är bra, så tycker jag ofta det är bra. Det gäller ju i för sig långt ifrån allt, men vi har exakt samma litteratursmak. Och för det mesta kan vi enas om att alla de här romanerna som man hittar i skolböcker som "Litteraturens Klassiker" är skräp.

Jag minns att Anna som driver fantastiska Bokstävlarna har gjort en del omläsningar på klassiker.
Jag får lust att göra något liknande, äger ju dessutom en hel del från alla studier jag tagit mig igenom eller åtminstone försökt mig på. Men "Röda Rummet" av Strindberg vägrar jag läsa eller förresten, det vore kanske kul! Vilken utmaning det skulle vara.

Det brukar bli såhär med mina bloggar, de blir mer och mer bokbloggar till slut men det är för att jag blir så sjukt inspirerad av alla duktiga bokbloggare som finns. Det skulle kännas bättre att bara rikta in sig på att blogga om böcker men samtidigt skulle jag känna mig rätt begränsad då. Jag vill ju kunna skriva om det mesta.

Jude Law var i alla fall galet snygg i filmen om Oscar Wilde.

Once you you black, you never go back

2010-07-09T05:06:00.000-07:00

Leland, Laura Palmers pappa, blir gråhårig över en natt i Twin Peaks. Just hår som blir vitt över en natt ska ju vara ett tecken på antingen chock, sorg eller ondska. Jag har försökt googla på speciellt myten om grått hår och ondska men hittar inget vettigt just nu. Men jag har för mig att en del av bilden av en riktig sagohäxa brukar vara att hon har grått, stripigt hår.

Jag tänker antagligen på detta eftersom jag gör det värsta jag vet just nu och nej, jag är inte på jobbet för jag har fortfarande semester, jag färgar håret. När ska någon klok människa uppfinna den permanenta hårfärgen? Eller åtminstone ett bättre sätt att fixa färgen på så man slipper allt kladdande. Speciellt jobbigt verkar det vara med svart färg som stökar ner överallt i badrummet och dessutom missfärgar huden i några dagar framåt om man inte ser till att ta bort spillet direkt.
Eller typ någon tatueringsteknik som funkar att använda på hårstrån. Det vore ju något.

Joan Jett har haft svart hår nästan hela tiden

Skräp...

2010-07-08T12:48:00.001-07:00

Jag blir galen på alla de här skräpbloggarna som jag kommer på mig själv att läsa! Jag vill inte läsa Kissie, inte heller Anna Hibbs, inte heller Kenza eller Blondinbella (som dock framstår som ganska okej ändå) men hur slutar man, hur blir man kvitt detta extremt osunda beroende?
Tror jag måste lägga in en beställning på lite nya böcker, känns som att jag inte läst en bok på evigheter. Så slipper jag läsa om Stureplan, Chanel-väskor för 20.000 kr, Moderat-politik, dagens outfit osv.

Dricker riktigt kall öl i min ensamhet, har knappt ätit något vettigt idag. Eller jo, två portioner snabbmakaroner, några hårdbröd med jordnötssmör, några salta godisar. Min svärfar skjutsade hem mig idag efter ett besök hos svärfar och svärmor och det var som att han såg på mig hur extremt fattig min diet hade varit och kommer att vara dessa dagar. Med en viss oro i rösten frågade han om jag hade någon mat hemma. "Javisst!" svarade jag så käckt jag bara kunde.
Mig går det faktiskt ingen vidare nöd på nu för tiden.

En del människor verkar finna någon slags tillfredsställelse i att ständigt leva på gränsen. Jag är definitivt en av dem, fast indirekt för att jag lever i en trygg tillvaro annars men därför känns det säkert betryggande för mina nära och kära att jag nu lever i tvåsamhet och därmed inte kan sysselsätta mig med diverse tokiga experiment som att aldrig sova, inte äta, inte ha pengar osv. Tror det är därför jag alltid älskat Paul Austers böcker. I många av hans romaner hittar man de här karaktärerna som går in för något och gör det detta fullt ut till ett hundra procent. Nu fick jag lust att skriva om "I de sista tingens land" som tillsammans med "Månpalatset" är min stora Auster-favorit, men den är utlånad så det får vänta...

All hell's breaking loose

2010-07-08T01:31:00.001-07:00

Känner mig lite som en busig tonåring som har föräldrafritt när jag äter snabbmakaroner med smör och ketchup till frukost.
Min sambo åkte mot rockfestival i Gävle för någon timma sedan. När jag ringde honom hade han precis anlänt till Upplands Väsby där han hade öppnat första ölen.

Bakom lämnade han en lägenhet som minner mer om en knarkarkvart än något annat. Hippieröra igen alltså.
Min sambo och jag måste vara världens grisigaste människor. Tomburkar, pizzakartonger, matrester, osorterad post, kläder överallt. Rent av äckligt. Sommaren är lite jobbig för det blir så ljust och då syns skiten som ligger och gror i varje vrå. Skitjobbigt.

PÅ varje skåp och garderob borde det dessutom sitta lappar i stil med "Öppna inte" för gör man det ramlar allt intryckt bråte ut. Ungefär som en egna fasad; "Öppna inte för då brakar helvetet loss" Typ.

Desperately seeking...

2010-07-08T00:31:00.000-07:00

Jag har aldrig varit något dvd-fan utan mest tyckt hela grejen med dvd är lite jobbigt och krångligt. Kanske säger en del om mig som person. Dessutom är det ju riktigt jobbigt att ingen har vhs längre, inte ens jag själv men att jag äger sjukt bra vhs-filmer som jag aldrig komma hitta på dvd igen som dokumentären "Drömmen om Norma Jean" om den svenska Marias sökande efter Marilyn Monroes spår eller dokumentären om Paul Auster som jag inte ens minns namnet på längre.

Dessa går inte att hitta igen på nätet heller.

Annat jag söker är:

Filmatiseringen av Inger Edelfeldts "Juliane och jag" som fick namnet "Nattens Barn"
Filmatiseringen av Edelfeldts "Den täta elden"
Dokumentären om Shane MacGowan som visades på Svt för några år sedan
Tysk Stern-dokumentär om Christiane F med namnet "Mythos Christiane F"

Kryss

2010-07-07T01:08:00.000-07:00

Har varit på en 24-timmars kryssning till Åbo. Det går inte annat än att känna en slags hatkärlek till kryssningar.
Egentligen är de rätt så horribla; trist underhållning, dyrt överallt (förutom alkoholen i baren då) vansinnigt undermålig mat (jag åt en canneloni med spenat och ricotta som smakade fisk och allt i buffen ger en konstig eftersmak som är lite fadd och sunkig) osv. men samtidigt så älskar jag hela grejen.

Nu ska jag göra något riktigt spännande och idag fyller Dino 1 år!

Jag är ingen ekonom...

2010-07-04T11:11:00.000-07:00

Tog nyss ett ganska stort beslut; jag ska ge upp mina ekonomistudier. Det suger att sitta och plugga på semestern men det handlar mest om att jag insett att jag:
1. Inte är någon vidare ekonom, jag kan knappt plus och minus och därför blir kalkylberäkningar och formler totalt omöjligt för mig. Jag hade kunnat fixa det med extremt mycket mer tid samt privatlärare men på distans, det funkar inte
2. Inte vill arbeta med sånt här heller. Dock kan jag tänka mig ett mer administrativt arbete men det är inte riktigt samma sak.
3. Inte vill slösa bort mer tid på något jag egentligen inte vill göra

Så klandra mig inte för jag gör själv inte det.

Vad jag egentligen vill göra:
1. Arbeta med kundkontakt i reception/kundtjänst osv
2. Arbeta med djur
3. Skriva på något sätt
4. Förstå vad jag egentligen vill göra och bara satsa på det istället för att vara så spretig och försöka mig på lite allt möjligt
5. Arbeta med make up (har jag drömt om sen jag var 15)

Nu däremot tar jag semester på riktigt. Det är extrem värmebölja i Stockholm.

En bra feminist

2010-07-03T08:34:00.000-07:00

Jag är sugen på att göra en omläsning av den första boken i Twilight-sagan. Tydligen är den "antifeministisk" på många sätt. Lustigt att jag inte såg något sånt när jag läste den då den översattes till svenska. Är det för för att Bella blir dödskär i en kille?
Kanske hon borde ha blivit kär i en tjej hellre om det nu vore mer feministiskt, som att dra likhetstecken mellan kvinnlig homosexualitet och feministisk kampanada ungefär. Eller är det för att hon är stereotypt "kvinnlig"? Ni vet trånande och känslig?
När blev det stereotypt manliga, normen även i feministiska kretsar? Pratade med detta med en nybliven vän häromdagen. Hur hon kände sig sämre för att hon var inte var tuff och motsvade bilden av vad en bra feminist var? Gapig, tuff, ta för sig-mentalitet osv. Ungefär som när en del föräldrar inte vill att deras småtjejer ska ha rosa för det är en så "flickig" färg men då gör man ju färgen rosa till något sämre. Äsch en del kanske förstår vad jag menar, andra inte.

Är det antifeministiskt att hänge sig totalt för en man? Det tycker jag inte heller. Ibland blir man kär, på gränsen till galet kär och för att man vill leva sitt liv med den personen som blir ens allt, är inte konstigt.
Det är lätt att döma ut, i synnerhet kvinnor, som svaga och trånande. Det är nog därför såna här klassiska tjejfilmer inte tas på allvar heller. Det är inte så creddigt att tycka om en tjejfilm som handlar kärlek, sånt är bara skräp och sånt där klassiskt som kvinnor tittar på.

Min kompis Hedvig skrev sin C-uppsats i Genusvetenskap om hur ätstörnings-romaner recenseras. Ofta tas inte den här litteraturen på lika stort allvar som annan. De här erfarenheterna räknas inte riktigt och ses som tonårsgnäll från tjejer. Nu var det länge sedan jag läste uppsatsen, men det var häpnadsväckande att se i vilka ordalag en del recensenter uttryckte sig i sina texter om exempelvis Anna Jörgendotters fantastiska Pappa Pralin. Jörgensdotter pratade själv om det mottagande debutromanen fick i sitt Sommarprat som är riktigt, riktigt bra. "Åh nej, inte en ätstörd bok till"

Ätstörningslitteraturen kan väl också ses som antifeministisk eftersom den gör kvinnor till självdestruktiva offer. Där har vi det igen, kvinnor får inte må dåligt, kvinnor får inte vara för kära, för drömmande i samma utsträckning som män. Om Bella var en man, skulle historien tas emot på ett helt annat sätt. Jag är säker på att många skulle tycka han var lite fin och känslig.
Fast å andra sidan tycker ju folk att den unge Werther (Den unge Werthers lidanden) är lite för mycket.
Det hela verkar ju bottna i nästintill ett förakt för den kännande människan. Man ska inte vara så blödig helt enkelt.
Man är ju lite konstig om man uttrycker sig lite för känslosamt. Det passar sig inte. Speciellt inte om man är kvinna för då är man ju inte en okej feminist, ajabaja. En bra feminist ska alltid vara stark men grejen är ju att om man är människa, då kan man inte alltid vara stark.

Fixa idéer för fixare

2010-07-02T05:34:00.000-07:00

Den 13 november 1977 sätts den då 15-åriga Christiane Felscherinow på ett plan som ska ta henne till Schleswig-Holstein, långt från Berlin. Innan dess har hon försökt avgifta sig själv vid ett antal tillfällen och några månader innan har hennes bästa väninna Babsi dött som det officiellt yngsta heroinoffret i Berlin. Babsi har två månader innan dödsilen sökt hjälp vid en klinik som även tar emot patienter i hennes åldergrupp (det finns nästan ingen som tar emot barn), men får kalla fötter när hon förstår konsekvenserna hon utsätter sig för; hon får inte längre ha sina egna kläder och det långa håret ska klippas av som ett adjö till drogkapitlet. Personalen ser Babsi som en liten flicka "som hänger i kjolarna på sin mor". Hon är 14 år men har redan upplevt en fixarkärriärs nedgång och fall med allt som hör till; prositution och totalt kroppsligt förfall. Christiane beskriver ett möte med henne några månader innan "Babsi såg eländig ut. Hon hade ben som tändstickor, och den lilla byst hon haft var borta . Hon vägde bara trettioett kilo. Med hennes ansikte var lika vackert som förr"

Christiane har också svårt att släppa fixarmunderingen, även efter ankomsten hos sin faster och farmor som hon nu ska bo med. När hon blivit kroppsligt ren från heroinet och orkar ta sig upp ur sängen efter fyra dagar går hon promenader i skogen med sin fasters hund. Hon har fortfarande sina fixarkläder på sig; högklackade stövlar, tighta jeans och sminkar sig.
1978 åker hon med sin faster för att handla i Nordenstedt utanför Hamburg och får en chock. Christiane har trott att i en sån här liten vrå av Tyskland existerar det inga tunga droger men upptäcker att det finns en H-scen utanför en jeansbutik. Hon upplever hur fixarna som står och hänger där, stirrar på henne igenkännande, de ser att hon är en fixarbrud och får panik. Väl hemma slänger hon de gamla kläderna och tvättar bort sminket. Ett år efter att hon kommit bort från Berlin, är hon redo att kasta bort den del av identitet hon burit med sig trots att hon var fysiskt drogfri.

Vid en läsning av Christianes berätelse, ser man hur viktigt det yttre är för ungdomarna. Det är med hjälp av de höga stövlarna, de tighta jeansen (som man lär sig sy igen på ett bra sätt för alla tappar så mycket vikt hela tiden), hår och make up som man klär sig i fixarrollen och att se ut på ett speciellt sätt är viktigt, trots att dagarna mest handlar om, som Christiane uttrycker det: "Skaffa sil, skaffa sil" Man vill inte synas på scenen hur som helst. När Christiane bestämmer sig för att ta dödsilen misslyckas hon och vaknar upp på en toalett Bundesplatz och märker att höger ben är förlamat. Hon lyckas dock ta sig ut från toaletten och för hjälp av två yngre killar som känner igen henne från Bahnhof Zoo som tar henne till en läkare som ger henne ett par kryckor för benets skull. Christiane haltar sig fram på desssa men kastar dem snart. "Jag ville inte dyka upp på scenen med kryckor. Om jag tog mig samman kunde jag gå också utan dem" Så viktigt är det fortfarande att se cool ut på scenen. Christiane är då ett spöke av sitt forna jag både psykiskt och fysiskt men hon glömmer aldrig bort hur mycket scenen och de yttre attributen betyder.

Tidigare i hennes berättelse får vi läsa om hur fixarna (alltså de som missbrukar heroin) är de stora stjärnorna, de är fixare och det syns på dem. De är överlägsna alla andra med sin perfekta klädsel, längre hår och tio centimeter höga stövelklacklar. "Det var ett gäng som stod en klass högre så att säga. Fixarna såg ner på oss haschrökare och pillerätare med ett oerhört förakt. Hasch kallade de "babydrogen" Christiane märker själv hur hon plötsligt från att ha haft en stor skräck för H, ändrar inställning då piller och annat inte ger nån märkbar effekt längre. Dessutom har gänget hon hängt med splittrats när heroinet har slagit ner som en bomb. Väl som heroinist känner hon sig som en "stjärna bland stjärnor" när hon går omkring bland fixarna som hänger vid tunnelbanan Kurfurstendamm i början av sin fixarkarriär. "JJag såg tanterna komma från Werheim eller Bilka med massa plastkassar, jag såg hur de glodde på oss, hur rädda de var, och jag tänkte: hur högt över de där står inte vi fixare. Visst, det är ett hårt liv vi för, vi kan dö vilken dag som helst och gör det också. Men det är ju så vi vill ha det. Jag gillar det i alla fall"
Sen går det utför, riktigt utför.

För några år sedan satt jag på en pub med mina tjejkompisar. Av någon anledning satte det sig ett äldre par vid oss som var synligt tärda av ett hårt liv. De blev fascinerade av min väninna och tyckte hon var väldigt lik Julia Roberts i Pretty Woman. De kollade in oss alla och berömde tjejerna för hur snygga de var. När de andra började samtala med varandra vände sig kvinnan i paret sig mot mig och viskade. Nu minns jag inte riktigt hur hon uttryckte sig men jag förstod direkt vart hon ville komma och hon kom dit; hon berättade lite om sin bakgrund. Hon hade levt hårt i Köpenhamn, hade drogat och finansierat missbruket med prostitution. "Jag ser på dig vad din bakgrund är också" sa hon. Jag förstod ingenting men hon hävdade att hon såg något i mitt ansikte och mina ögon hon kände igen. Hon påstod att hon kände igen av sin sort (fixarsorten) när hon såg en.
Min kompis som satt bredvid henne förklarade att jag inte var någon narkoman och aldrig hade varit, att jag mer var tärd av livet men kvinnan vägrade ge sig. "Jag vet" blinkade hon mot mig.

En av mina favoritbilder på Christiane:

Torn

2010-07-02T02:44:00.000-07:00

Jag tror det var i vintras under en hundpromenad när jag plötsligt upptäckte det som användas som förskolas och kallas Sköntorpsgården på Kolsnarsvägen här i Årsta. Det är fyra runda tornformade byggnader som sitter ihop och jag blev alldeles förtjust. Jag kunde inte hejda mig ifrån att drömma om att bo i ett av de där tornen och sedan ha mina allra käraste vänner som grannar, det hade ju varit fantastiskt.

Jag har alltid drömt om att bo i ett torn eller åtminstone ha ett runt rum med mörkblå väggar. Jag vet att det finns ett alldeles underbart hundraårigt torn någonstans i Solna, som är inrett helt i min smak. Det används av ett gäng häxor som också anordnar guidade visningar av detta torn för allmänheten på eftermiddagar/kvällar. Något att besöka under semestern, känner jag!

Det som kallas för Sköntorsgården i Årsta, uppförd 1947. Arkitekt var Axel Grönwall

Vem har inte drömt om att bo i Muminhuset som man kan besöka om man åker till Nådendal, nordväst om Åbo i Finland

Om att skriva...

2010-07-02T02:25:00.000-07:00

Jag måste börja brevväxla med någon så att jag får lite trevlig post.
Det känns totalt kasst när väl posten kommer och så är det räkningar eller reklam. Åh nej, jag börjar låta som en riktig pensionär som dricker kaffe och väntar på posten men i för sig har jag alltid tyckt om posten. För ca tio år sedan var jag riktigt aktiv med brevskrivande och fick minst tre brev i veckan. Det var en riktig höjdpunkt att komma från jobbet eller skolan och ha ett tjockt brev i hallen som väntade på en. Eller ett paket med ett blandband eller någon bra bok. Men det kanske är lika bra, hade jag en brevvän nu skulle jag säkert bara försumma den och aldrig skriva ändå, precis som jag har behandlat alla mina tidigare bloggar.

Det här inlägget paniktvingar jag mig själv att skriva för att inte bli helt likgiltig i mitt inläggspublicerande och dessutom få för mig att jag inte kan få ihop en enda mening. Det är störande att ha så sjukt mycket i huvudet mest hela tiden som man vill skriva om, men så går det inte för att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt bra, tänker jag.

Kanske dags att göra sig av med pressen och bara uttrycka sig hastigt och lustigt.

3:e semesterdagen

2010-06-30T02:24:00.001-07:00

Det verkar mer intressant att Christiane F-nörda än att plugga, det är det jag gör just nu.
Kommer mer inlägg om detta senare för den som är intresserad.

Att köpa en stor chokladkaka

2010-06-29T09:36:00.001-07:00

Förresten jag gogglade på tjejtidningar och hittade en krönika skriven av en ung Luleå-tjej. Riktigt läsvärd!
Jag bara älskar när skribenten skriver att hon minsann klistra upp reportage på väggen om de var i stuk med "Tio anledningar att köpa en stor chokladkaka på vägen hem" i en alternativ tjejtidning.

Det finns ju alltid 10 anledningar eller mer till att köpa en stor chokladkaka på vägen hem!

60 kg?!

2010-06-29T06:00:00.000-07:00

Jag köpte tjejtidningen Solo i söndags, inte för att jag ville läsa den utan för att jag var i desperat behov av ett par solglasögon och med tidningen fick man ett par. Givetvis bläddrade jag igenom tidningen senare. Känns väl kanske lite trött av att skriva om en tjejtidning och allt störande innehåll man hittar i sådana för det är inget nytt direkt, men det är lite lustigt att alla de här tidningarna som riktar sig till yngre kvinnor alltid ska lyckas:
1. publicera minst en vettig artikel för att sedan;
2. publicera en till som är direkt ovettigt och direkta raka motsatsen till den andra.

Då minns man ju inte längre den bättre artikel utan lägger allt krut på den dåliga skitartikeln, det är lite som med positiv och negativ kritik, folk i allmänhet minns det negativa bättre.

Solo har ett mittuppslag med sex stycken tjejer i underkläder. "Gissa vad vi har gemensamt?" står det och syftar på att tjejerna ser olika ut, är olika långa och varierar i storlek men de har en gemensam kroppsnämnare.
Svaret ser man på sidan efter och det är att alla väger 60 kg. Släng vågen, uppmanar Solo eller sluta i alla fall att stirra dig blind på siffrorna på den för alla ser ju så olika ut trots att man väger samma vikt. Plötsligt känns det inte så mycket att väga 60 kg, utan helt normalt och man kan ju se bra ut ändå, tänker nog många tjejer som läsare och även jag (som dessutom har en ätstörningsbakgrund). Dags att sluta med konstiga dieter och tänka på vågens siffror för livet blir ju knappast bättre av det.

Ynka två sidor efter detta kommer en artiel för att göra dig gladare, säkrare och snyggare och hur man stoppar sina cravings. Om man blir akut sugen på något så kan man dippa morot och gurka, föreslår man, även om det förstås är okej att äta godis och choklad ibland men det känns inte så på den övriga texten som varnar för bovar i vardagen, socker, kolhydrater och choklad. Jaha.

Sen kommer 10 sidor med beachlooksmode 2010 med en modell som måste väga långt under 60 kg. Undrar om hon ens väger 50 kg och då är hon säkerligen mycket längre än alla de andra "vanliga tjejerna" i 60 kgs-reportaget. Det spelar ingen roll hur mycket tidningar skriver om att dumpa vågen och dumpa dumma dieter när de ändå använder sig av modeller som har ett BMI som är långt under medel. Bilderna blir det som betyder något. Varför kunde man inte ha använt sig av de där vanliga tjejerna istället för att använda en pinnsmal modell som man dessutom hyllar i dessa ordalag "Modellen Rozza var så där jobbigt vacker att vi under plåtningen inte riktigt kunde sluta stirra på henne"
Suck. Fan vad trött man blir. Och jag tänker, jag är stark trots att jag har en ätstörningshistorik och jag är faktiskt 31, men alla andra som inte är det då? Tom jag blir påverkad trots min medvetenhet om världen och hur den ser ut.

2:a semesterdagen

2010-06-29T02:16:00.000-07:00

Jag har lyckats glömma bort att jag faktiskt pluggar på heltid eller jag har nog snarare förträngt det, det är liksom så tråkigt, jobbigt och svårt just nu. Ni kan ju tänka er chocken jag fick alldeles nyss när jag insåg att jag inte sett åt böckernas håll på minst 1 vecka och sedan glömt bort dem. Jaja, det är inte kört ändå och det är bara att sätta igång. Kanske bra att ha något att syssla med så man inte sover bort ledigheten. Jag har hört att det är normalt att vara trött de första dagarna av semestern men det här är ju helt sjuk; jag skule lätt kunna sova bort hela dagar om jag inte hade en hund att rasta och aktivera.

Dags att ta sig i kragen och sätta på kaffe!

Jag hittade ett par hörurar!

2010-06-28T01:45:00.000-07:00

För någon dag sedan tänkte jag att jag måste skaffa ett par fungerande hörlurar så jag kan lyssna på
Nico när jag är ute och går med Dino. Fick en riktig urge att höra These Days-låten.
Idag hittade jag ett par hörlurar på promenaden!

Omg- det måste vara meningen att jag faktiskt hittade ett par hörlurar-nu kan jag lyssna på Nico och bli så inspirerad att jag plötsligt blir kreativ på något sätt- min kompis Filippa har ju alltid sagt att jag ska bli singer/songwriter- då kan jag göra en cover på These days- fan vad livet kommer ordna upp sig- det här blir ju toppen- då slipper jag söka 150 jobb om dagen som jag ändå inte får- det är ju det här det står om i flumböcker som The Secret, behöver man något och intalar sig själv att man kommer få det, då får man det som med hörlurarna- det finns en mening med allt- jag kommer lyckas med mitt liv- jag slipper kanske stå i en butik och ruttna bort av ångest och frustration- fan jag kommer bli nya Nico- kanske jag borde bli blond också-folk har ju alltid sagt att jag är speciell- åh vad bra mitt liv kommer bli- sen kan jag flytta till Berlin eller Amsterdam för att slippa drygStockholm eller kanske skaffa ett hus på Gotland.

Ibland får man ju för sig helt sjuka saker, som att livet faktiskt skulle kunna ordna upp sig, som att alla de här flumböckerna har någon mening. Jag tror inte det va.

Dino

2010-06-27T03:02:00.000-07:00

Lite suddig men urgullig ändå. En av de två männen i mitt liv.

Note to self: Läs inte kommentarerna på aftonbladet.se

2010-06-27T01:56:00.000-07:00

Jag kan inte riktigt släppa det;

Christoffer Röstlund Jonsson skriver en krönika i Allt om Stockholm-delen på Aftonbladet.se där han tokdissar fenomenet midsommar, inte särskilt oväntat direkt. Folk däremot blir rasande och kommentarerna flödar in.
Vet inte om det är ett svenskt fenomen att använda sig av riktiga personangrepp och tycka att detta är bra argumentation, men det är knappast första gången jag ser det heller.

Såhär Christoffer dissar midsommar och folk borde ju anstränga sig och försvara alla de här dagarna då man ska ha så trevligt och supa ihop (jag tycker för övrigt alla de här dagarna då folk är lediga från jobbet och det är allmänt accepterat att supa fan, är bra dagar) men det gör de inte. Istället ger de sig på hans utseende och han anklagas för att "leka rockstjärna" för att han typ är tatuerad och har converse. Typ "Ja kan man inte provocera med fultatuerade armar, kan man ju skriva skit om fina svenska traditioner"
I Sverige får man inte klaga eller ens yttra sig om man inte ser ut som folk gör (alltså folk som inte "försöker leka rockstjärna").
Vore ju fantastiskt om alla använde sig av den här argumentationstekniken: "Ja men du då, du är så ändå så jävla fet" som svar på något riktigt seriöst bara för att man inte håller med föregående talare.
Men sen handlar ju detta om nätet också, att folk släpper sina spärrar och skriver ut exakt vad de tänker och tycker när de kan vara anonyma bakom sina skärmar. Jag påstår ju inte att jag tänker snälla tankar om folk som jag tycker idioter, men det är inte direkt min natur att argumentera mot dem genom att klaga på vilka töntar de är som försöker leka svensson.

Det blev lite samma sak när Jesse James hade varit otrogen mot Sandra-sömnpillret-Bullock med den tatuerade kvinnan (vänta ska googla...Michella Mcgee). Då satt pöbeln där vid sina datorer i chocktillstånd. "Hur kan Jesse James vara otrogen mot sin underbara kvinna med den här tatuerade vidriga slampan" osv. Är man tatuerad får man liksom skylla sig själv, då får man räkna med att bli arkebuserad av folk. Sen ska ingen missförstå mig nu och tro att jag på något sätt respekterar Jesse James, jag vet ingenting om honom. Men varför ska man hoppa på henne när det faktiskt är han som varit otrogen?
Fast det är ett helt annat ämne.

Ska nog också börja argumentera som folk på Aftonbladet.se. Då kanske man vinner i längden med sina uttänkta argument a la "Men du då, du ser ju ut som en gris" osv.

Bloggar om barn

2010-06-26T11:06:00.000-07:00

Men gud, det är jättekonstigt. När jag trycker på "Nästa blogg" länken när jag ser min egen kommer det bara upp bloggar av mammor som skriver av sina barn. Alltså uteslutande sånt.
Det kanske kommer upp bloggar som blogger.com tror jag är intresserad av dvs. av andra kvinnor i min ålder (31) och det känns faktiskt som att de flesta i min ålder har just barn.
Jag vill nog aldrig ha några.

Boots made for walking

2010-06-26T09:15:00.000-07:00

Desperately Susan är på tv just nu! Jag älskade den filmen när jag var yngre och såg den miljontals gånger. Den och Who's that girl var det absolut bästa jag visste.
Madonna är verkligen så jäkla ball i Desperately Susan, jag älskar verkligen hennes look.
Och skorna, minns ni stövlarna ni ser i butiken som hon bara måste ha? Jag har fortfarande inte glömt dem och har alltid velat ha ett par liknande.
Däremot vet jag inte om jag hade kunnat byta bort den tuffa jackan för dem.
Eller jo, jag hade gjort allt för att äga de där bootsen!

Alltså, de där fantastiska stölvarna fick nog många tjejer att tända till med tanke på hur många som bloggat om dem...såg det när jag googlade på desperately seeking susan+boots.